SKADORNA

Det är rätt många gånger jag tänkt att jag viljat skriva ett lite längre inlägg om det här med mina skador. Men av olika anledningar är det något som jag ändå låter bli. Min dagbok har genom åren fyllts med en himla massa texter av dessa slag. Familjen har länge fått följa med i både tankar och händelsefölopp. Hjärnan min överarbetar och överanalyserar detta dagligen. Tårar har sprutat ned för kinderna. Besvikelse och frustration har borrat sig under skinnet på mig. Och hopp har pirrat i kroppen. Skadorna har verkligen blivit en del av vardagen och har blvit en sådan stor och central del under hittils hela min "ungdomstid".
 
Jag har egentligen inga problem att berätta om hur det ligger till och vad jag tänker om det hela, men ändå är det något jag undviker att gå tala om för mycket. Antar att jag inte vill verka dryg eller klagande. Men sedan är det rätt skönt att släppa det hela också ibland. Tror dock att det kanske kan vara bra att prata ut också, och att berätta. Detta är trots allt något som konstant finns i mig och tankar som jag håller inom mig som inte sägs högt allt för ofta.
 
Som jag tror många vet, har jag alltid varit en sådan som älskar att göra saker. Vet inte hur jag ska definera ordet göra, men träning är ju en sak. Idrotten har alltid varit viktig för mig och jag har inte bara tränat för att det sägs vara bra att träna, utan jag har gjort och gör det för att det är en av de saker jag verkligen, verkligen älskar mest av allt. Jag skulle nog säga att jag har två lite extra stora passioner och det är just träning/idrott och resande. Att då vara så begränsad i sådant jag älskar är något som ändå tär på mig väldigt mycket. Jag har med åren fått jobba med att hela tiden anpassa mig efter vad kroppen klarar av, men problemet är att det tycks bara bl í fler och fler problem. Benhinnorna hindrade mig framförallt inom löpningen, basketen och även skidåkningen. Sedan dök halsen och halsmandlarna upp. Och sedan ett år tillbaka har jag fått kämpa med svanskotan/ryggen som av okänd anledning bara dök upp. Just svanskotan är nog det som är jobbigast i och med att den påverkar mitt liv i allmänhet mest. Känns inte så relevant att skriva vad jag kan och inte kan göra, men vad som är viktigt är att jag gör det mesta jag kan utifrån förutsättningarna.
 
 Jag trodde inte jag skulle skriva det här, men förra hösten var nog den period i mitt liv som varit som jobbigast (också av flera anledningar som jag inte tänkte gå in på, men svanskotan har en rätt stor del i det hela). Det var en tid när jag inte kände igen mig själv pga hur jag mådde över det hela. Tids nog lyckades jag dock hitta tillbaka till kämparinstinkten och här än en gång fått lära mig att anpassa mig efter kroppens förutsättningar.
 
Men vad är det mer då som jag tycker är så jobbigt med detta? Som sagt, att dras ifrån det jag älskar är ju det absolut första. Att konstant gå ovetande om ens framtid är en annan. Jag har ju t ex en massa planer som innefattar att röra sig, jobba, resa, äventyra - men att jag inte vet hur min kropp kommer klara av det. Själva smärtan i sig känns inte som det jobbiga så, utan det är mer själva grejen att den är där och att jag vet att det blir värre när jag inte tar hand om det. Att kroppen inte ser ut som förut är en tredje. Men stopp där. Det handlar inte om att försöka se ut och leva upp till samhällets sjuka ideal. Utan för mig handlar det mer om själva känslan att känna sig stark och hälsosam och via den känslan brukar det mentala falla lättare på plats så en kan må bra och känns sig nöjd i sig själv. Förr när jag kunde träna (trots benhinnor) i hög intensitet kunde jag känna detta i större utsträckning, men nu finns det inte kvar på samma sätt. Jag tror ändå att jag har en hysat bra grund i mig själv så jag inte låter mig tryckas ner hellt och hållet ang. just det avseendet. Men det är ändå en del som är jobbig. Och inte är det något som känns särskilt kul att säga högt heller. Det vette tusan om det ens känns bra att skriva ut det till allmänheten. Men vill bara säga hur det är.
 
I vanlig ordning jobbar jag ju dock på saken, men kan berätta om lite hur läget ser ut just nu. För ett par veckor sedan fick jag svar på mina röntgenbilder av svanskotan. För ett år sedan var det min största farhåg att en röntgen skulle visa något, men nu kände jag att bara jag får ett svar på vad detta elände är. Tyckte mig till och med se ljuset i tunneln lite grann. På gott och på ont. Men än en gång fick jag höra de där envisa orden om att "vi inte riktigt vet vad vi kan göra åt saken". Det kanske jobbigaste att höra (som jag ändå får höra med lite jämna mellanrum) är när någon säger "det kan vara så att det går bort och blir bra, men det kan också vara så att du får lära dig att leva med det". Det klumpas i halsen bara av att tänka på det. Ingen, verkligen INGEN, förtjänar att höra något sådant. Det är klart det inte är kul att höra det när man går i åttonde klass eller är tjugo år. Men det spelar ingen roll. Vill inte att någon ska behöva höra någon säga det för det är så sjukt krossande. Så där bröt jag ihop. Inte inne hos läkaren utan det släppte direkt jag kom ut från lokalen. Tror att det kanske kan vara bra att släppa ut känslorna någon gång då och då för att inte bryta ner sig själv. Bara en hittar tillbaka till hoppet och kämparglöden igen och börjar klättra uppåt igen.

Jag försöker att inte hindras för mycket utan gör vad jag kan och försöker utmana mig själv. Sedan går jag ju regelbundet till sjukgymnaster, naprapater, kriporaktorer och allt sånt där för att hitta någon lösning. Och jag tänker aldrig låta någonting få mig att sluta leta efter en lösning. För det kan inte vara meningen att det ska vara såhär. Jag vill se mig själv en dag kunna leta reda på en basketkorg och köra lite streetbasket utan begränsingar. Jag vill kunna ramla på skidorna igen i de snötäckte bergen i Chamonix. Jag vill kunna ta en löpartur på barkspåren uppe vid ormberget. Jag vill kunna köra benböj så det ba bränner i varendra muskel. Jag vill kunna vandra runt i världens alla hörn med en tjugo kilo tung ryggsäck, inte gå runt med en liten väska på rullhjul. Jag vill kunna slippa att alltid ha med mig en väska extra pga att min fula sittkudde kan vara bra att ha. Jag vill kunna sitta på hästryggen igen. Jag vill kunna gå ut å dansa på scharren tills svetten ba rinner på mig. Jag vill kunna cykla till stan genom regn, snö, slask, blåst och solsken. Jag vill och jag ska (peppar peppar ta i trä). Det kanske inte är så svårt att gissa vad jag önskar mig varje gång jag ser en stjärna faller eller när klockan slår 00.00. Sa det ju aldrig högt, för då slår det ju inte in, men som sagt, det går ju att gissa. Skrockfull i vissa avseenden, måste ju som för säkerhetens skull.
 
För övrigt. För ett tag sedan testade jag att kliva upp på en spinningcykel för första gången igen på ett par år. Hann visserligen bara cykla en minut, men det var den bästa minuten på länge. Mungiporna gick väl upp emot öronen eller något sådant. Men det blev samtiigt blandade känslor över det hela, både lycka för att det var så fruktansvärt kul, men jag antar att det även hade lite att göra med nostalgi, längtan och saknad också. Så tårarna kunde inte undgå att komma även här. Tror att det är viktigt att testa sådant ändå. Det får en att bli sporrad och det får en att fortsätta kämpa för något.
 
För några år sedan fick jag en kommentar som hängt kvar från en basketspelare angående mina benhinnor som lät "Evelina, om det är någon som klarar det så är det du". Jag försöker påminna mig om det likaså som jag påminner mig om Usain Bolt's ord "I've worked hard over the years, I've been injured and I've worked hard through it, and I've made it". Det tror jag vi alla kan. Vet att jag inte är ensam här ute, och jag vet att det finns så många andra som kämpar med ännu värre saker, och de som kämpar med liknande. Jag hoppas jag kanske kan skriva även lite för de och er. Men det här var i allafall typ två a4:or om mig och hur jag tänker lite grann om mina skador. Känner att det hade kunnat bli en biografi om det här i stället. Nä, nu ska jag sluta. Kan avrunda det hela med något Gunde Svan och Pernilla Wiberg pratade om i tv-programmet "I huvudet på Gunde Svan". Gunde frågade Pernilla "om en journalist hade frågat dig vad det var som gjorde dig bäst, vad hade du svarat då?". Envishet svarade hon. "Jag hade sagt nästan samma. Vilja". Tror att det är det som det handlar om även i mitt fall. Viljan och envisheten över att klara det här är något jag aldrig kommer släppa. Och så är det bara. Punkt.

VARMT VÄLKOMMEN DU LILLE JUL

I tisdags tyckte vi i familjen att det var dags för årets första julbord (mamma försöker dock få det att låta som att det bara är "barnen som tycker det var dags", men jag vet att hon egentligen tycker det är asmysigt. Så hon for och shoppade lite pepparkakor, gröt, köttbullar, gräddost, julmust, gravad lax, mackor, leverpastej, sylta och lite sånt därnt. Så lite julmusik, ljus och ljusstakar (som mois letade fram, som vi dessvärre inte fick ha kvar för mams och paps, annat än den kvällen) på det så blev det jättejuligt och mysigt. Och som grädden på moset var det helt plötsligt helt vitt ute när vi kollade ut genom fönstret. Kunde inte blivit mycket bättre.

VÄNORTSPARKEN

Fotade fina, fina Sandra för ett tag sedan när det var som mest höstigt och färgigt ute. Kommer lite bilder senare. Nu tänkte jag fara iväg till SF för att hämta ut biljetter jag och Mois bokat till Hunger Games-premiären och sedan är det Bonde söker fru som jag som tyck om:').

ZORICA OCH DUŠKO



HEMMA PÅ VÅR GATA I STAN

Hola! Känns som det var ett tag sedan, fotar som aldrig på fritiden längre så har som inga bilder å lägga ut. Annars då. Vi renoverar köket. Vi har aldrig gjort det vilket märktes rätt rejält i våras då Moa fick ett helt köksskåp på sig som lossnade från väggen och rasade på henne. Så det är väl som på tiden. Tycker det är lite kul att bo utan teknologi, internet, el osv. Typ duscha i kolmörker och leva på en liten kokplatta i vardagsrummet. Som att vara på hajk fast hemma. Så så ser det ut just nu ifall nån ville veta.

STAND UP FOR LOVE - INSPIRATION AFRIKA


En film från Inspiration Afrika-arrangemanget på Midgård. Musik av Moa och hennes kompisar och bilder i bakgrunden från Kenya och Tanzania av mig. Filmen går även att se i HD -här-.
 

MIN BÄSTA BÄSTA BÄSTA MOIZ

Idag fyller min snälla, knasiga, busiga, kloka, kreativa, duktiga, knäppa, roliga, godhjärtade, vackra, påhitigga, varma, spralliga, mysiga, engagerade, pålitliga, inspirerande, starka, älskade syster och bästa vän 18 bast! Hon är en sån där födelsedagsmänniska som sedan hon var pluttis älskat att fylla år, så hemma på vår gata i stan fylls det minsann år. Så till dig söstra mi: Hoppas jag du får födelsedagarnas födelsedag för du är den bästa jag vet. Och jag älskar dig. Men det vet du ju. Kramis pårej.

Follow on Bloglovin

RSS 2.0