SNART

 
Det börjar verkligen dra ihop sig nu till resan. Har jag drömt om det här i så många år och det ska bli så häftigt att det äntligen blir av. På tisdag, på tisdag. Längtar så!
 
Dock är jag ju typ världens mest familjekära människa så har en del (läs typ ganska jättemycket) separationsångest som sköljer över mig. Särskilt att lämna syrran som ligger så otroligt varmt om hjärtat. Vill verklgen inte lämna henne. Hon är den bästa jag vet och är den finaste vännen jag har.

SAY SOMETHING


Åh alltså hans röst!

LJUS


TRE FAVORITER I BILDSERIER

Jag tänkte jag skulle dela med mig av tre helt fantasiksa bildserier av andra fotografer. Alla dessa serier är resultat av sådant jag själv skulle vilja göra. Det jag tycker mest om inom fotografi är det dokumentära och därför är det kanske inte så förvånande över att jag tänkte tipsa om projekt som faller inom just den kategorin.


Workers av Sebastião Salgado. Jag kommer ihåg att min pappa berättade om en fantastisk utställning han en gång sett och nu när vi var i New York råkade det dyka upp en bok med just de här bilderna. Jag blev SÅ uppslukad och först nu förstod jag vad pappa hade menat. Salgado har dokumenterat arbete av alla dess slag och varenda liten bild har sådant innehåll och betydelse. Bland det bästa jag någonsin sett i fotoväg och jag kommer definitivt skaffa mig boken. Den ska annars finnas på bibblan.

Where children sleep av James Mollison. Den här bildserien tipsade Amanda om på hennes blogg. Oj sån bra idé jag tycker det här fotoprojektet var. Det finns en sån enkelthet i valet att fotografera och sättet att porträttera bilderna på, men ändå säger de så mycket och är så himla intressant. Alla bilderna kan ni se här.

Buried in Dandora av Micah Albert. Frilansfotografen Micah Albert drev ett projekt där han försökt fånga livet på soptippen Dandora i Kenya. Micah är en av mina favoritfotografer och det var via detta bilderna som jag först hörde talas om honom. Jag har själv varit på denna soptipp (+ fotat) och det var på så vis som jag hittade dessa bilder. Han har fått till en sån känsla och ger en klockren spegling av den verklighet jag själv upplevde när jag var där. Mer bilder från Dandora kan ni se här och här kan ni även läsa en intervju med honom om projektet. Några av mina bilder finns annars här (inte så mycket för världen då en jämför sig med honom, men det finns tid för att utvecklas).

CUTIEPIE

*En kreation av min fashionista till syrra*
 
Hittade lite bilder djupt nere i en mapp på min gamla hårddisk. Söt va!? :D Det händer lite då och då att jag utmanar ödet och låter syrran gå crazy bananas med pennor, färger och annat. Här har vi kanske ett mildare men ack så fagert exempel.

PANAMA OCH HEMMA IGEN MEN FAR SNART

Kom hem sent i tisdagskväll. Som vanligt kände jag inte alls någon tagg inför detta, men så är läget och nu är jag här. Ska dock dra iväg igen om tre veckor och backpacka i Asien i några månader med några fina kompisar. Så är det någon som känner för att ta en fika eller något innan jag far så hör gärna av er:--).

COLOMBIA

Det är helt otroligt vilken wow-känsla jag känner inför tiden i Colombia! Jag finner lixom inga ord så häftigt detta varit (kanske märkts på mina överexalterade instauppdateringar). Då jag suttit i bilen farande mellan de helt otroligt maffiga bergen (Colombia brukar kallas för "bergens land"), de färglada husen och staden Medellin som lyser som om det vore stjärnor, har tanken "vad tusan är det jag får vara med om" ständigt dykit upp. Detta är helt galet alltså. Lite bilder kommer här.
 

Vi landade i Colombia på nyårsaftonskvällen. Då for vi direkt till en stadsdel ca en timme utanför Medellin City där vi skulle bo hos några släktingar till Patricia (mammas jobbarkompis). Än en gång, helt galen upplevelse! Salsa, skratt, nya traditioner, käk, goa människor osv.


Kan vara, om inte är, kanske det vackraste landet jag någonsin skådat. Helt otroligt vilka berg!!!

Colombias alla färger vill mycket gärna hälsa till något gråa ume...

Sedan drog vi vidare till Medellin City.
 

Gatan vi bodde på.
 
Och då bodde vi hos Patricias föräldrar.


Lite såhär såg det ut mittemot.

Har fått hänga med så fantastiska människor! Inte helt oförvånat rann tårarna rejält när vi var tvugna att säga hejdå. Rätt häftigt att man kan bli så nära fastän vi inte ens kan prata så mycket med varandra. Oj, oj så glad jag är för denna resa.

Ska försöka slänga upp ett mer informativt inlägg om Colombia som land också. Finns mycket att säga då det långt ifrån är ett land dansande på rosor. Har inte lika många bilder som från Kenya så jag kan visa lika mycket utifrån just mina bilder, men det kanske inte gör något den här gången. Hej så länge.

Follow on Bloglovin

RSS 2.0