BUNGY JUMP


När vi var i Queenstown på Nya Zeeland var det äntligen dags för att uppfylla bucketlistpunkten: BUNGY JUMP!!! Här satt vi i bilen påväg till stället vi skulle hoppa på.

 
Nevis Bungy Jump hette den vi hoppade och är Nya Zeelands högsta på 134 meter. 

 
En började med att åka ut i nån sorts linbanekorg till en annan kupol som hängde mellan bergen. Känslor på hög nivå från alla håll och kanter. Claire följde mest med som moraliskt stöd men var typ nervösast av alla ändå, hehe.

 
Väl ute fick vi vänta tillsammans med alla andra som också skulle hoppa. Minns särskilt den höga musiken som spelades, tänk typ Mission Impossible-låten. Var så himla upptriggande.

 
Jag som har en del ryggproblem var svinnervös att den skulle krascha totalt i hoppet. Ska jag vara ärlig ljög jag (sorry mamma) lite när de innan frågade om skador. Jag förminskade mina besvär en del för att få hoppa, ville inte missa detta för något i världen. Kanske oklokt, men tack och lov gick det bra. Rycket är inte så kraftigt som en kanske tror.

 
Amandas adrenalinkick efteråt var priceless alltså!!

 
Här krånglade linan, vilket innebar en extra väntan på typ 5-10 minuter för han (alexander?) som skulle hoppa då. Varje minut extra är en ganska lång tid i sådant läge. Sån där lagom pulshöjare alltså.

 
Denna sekvens minns jag nog mest. När en med små steg ut skulle tassa längst ut på plattan och kasta sig ut. Kan höra de tre sekunderna som räknades ner med en hand som lätt tryckte på ryggen lite för att en skulle känna pressen av att kasta sig vid signal. 
 

Känslan att stå där uppe och kolla ner i dalgången var så grymt mäktig. Det var just där magen pirrade som mest tyckte jag. Sedan så fort mina fötter lämnat plattan släppte all nervositet och det var endast ren och skär lycka när jag var i luften (flög). En sorts frihetskänsla gånger tusen.

 
När linan studsade upp skulle en dra i något snöre för att lossa benen så en skulle dingla med benen neråt och dras upp på så sätt. Men. Inte så förvånande var detta något som var för tekniskt komplicerat för mig. Så jag fick gott acceptera att jag istället hängde upp och ner hela vägen upp.

Minns att jag upprepade frågan om hur en skulle dra i det där snöret allt för många gånger innan jag hoppade, för detta är en sådan sak jag anade skulle komma. Skulle ju vara så typiskt mig. Och ja,  mycket riktigt...

 
Känslan efteråt: eufooooooria!!!!! Kunde inte sluta hoppa runt och skrika av glädje. Ville göra igen, igen och igen!

---

Foton på mig: Maja och Amanda/resten av bilderna av mig.

Kommentarer
Postat av: marina

Omg hade aldrig vågat!

2014-11-22 @ 12:40:09
URL: http://marinapalme.blogg.se
Postat av: maja

haha alltså guuuud pirrar i magen när jag ser bilderna ju!! fattar fortfarande inte att jag vågade

Svar: Du var så BÄÄÄÄÄST!!!!<333
Evelina Rönnbäck

2014-11-22 @ 14:15:55
URL: http://mvestlunddd.blogspot.com
Postat av: felicia

Åh vad kul!!

2014-11-22 @ 14:35:07
URL: http://feliciaholmgren.devote.se
Postat av: zeb

Uuuh vad läskigt, men kul! :)

2014-11-23 @ 22:20:57
URL: http://zebgra.blogg.se
Postat av: Lina

Ser så förbannat läskigt och kul ut! Vill också!!

2014-11-24 @ 16:19:53
URL: http://rivnafasader.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback


Tjo! Mitt namn är Evelina, jag är tjugtre år och driver sedan 2012 mitt eget företag som frilansfotograf. Min själ brinner för globala frågor så som mänskliga rättigheter, hållbar utveckling och internationella relationer vilket jag som fotograf försöker inkludera så mycket det går i mitt jobb. Att resa och se världen är något som ligger mig enormt varmt om hjärtat och något jag försöker uppdatera om så gott jag kan. Så vill ni ta del av detta och andra delar ur min vardag kika gärna in här. Peace out.

www.evelinaronnback.se


Follow on Bloglovin

RSS 2.0