KAKUMA REFUGEE CAMP

Bättre sent än aldrig, tusen tack ni som hjälpt mig med min enkät, guld värt! Tar till mig alla önskemål och jobbar just nu på att göra något bra av det hela. Sedan tänkte jag faktiskt göra en kortare summering av lite grundläggande fakta om sådant jag upplevt i lägret. Det går att snacka otroligt mycket om varje fråga så detta är en rätt kort version trots allt, men det kan ju vara bra att börja någonstans i alla fall. Mer kommer. Kom ihåg att det alltid går att ställa fler frågor dock om det dyker upp något.
 
 
Var bodde du?
Kakuma Refugee Camp ligger som tidigare nämt i nordvästra Kenya. Själva lägret ligger någon minut från Kakuma Town där jag även bodde (orangea huset på bild ovan). De människor som lever i det här flyktinglägret får befinna sig i "staden" från runt sju/åtta-tiden på morgonen till klockan sex på kvällen, men före och efter det är grindarna helt stängda och det går varken att komma ut eller in i lägret. En sak jag tycker var fint är att relationen mellan de som bor i Kakuma Town (ej flyktingar) och de som bor i lägret är väldigt bra. Trots att de har väldigt olika bakgrunder är många goda vänner och framförallt behandlar varandra med respekt.
  
 
Hur ser det ut i lägret?
I ärligehetens namn såg det lite annorlunda ut än hur jag föreställt mig. Först och främst, det var så mycket större. I lägret bor 185 000 människor och det har en yta på 12 km2, vilket är ungefär en tredjedel av Umeås mest centrala delar. Lägret är uppdelat i fyra olika delar, detta på grund av att det ständigt växer och behöver byggas ut. De olika delarna ser rätt varierande ut, vissa områden är mer lugna och glesa, medan andra är väldigt trångt, befolkat och i ständig rörelse. Det är inte heller ett tältläger utan husen är istället plåtskjul eller hus byggda av lera/koskit, lite mer likt ett slumområde.
 
 
Hur länge har flyktinglägret funnits?
Lägret etablerades runt 1991-1992 och vissa har bott där ända sedan dess.Gabriel är en av de som kom dit när lägret öppnades. Han är idag 60 år och flydde i samband med det brutala inbördeskriget i Sudan (ni kanske hört talas om The lost boys of Sudan?). Gabriel lever nu i lägret med sina 13 vuxna barn och berättar att han inte längre har något hopp om att få lämna lägret, varken för han själv eller sina barn. Det har gått för lång tid och han ser det som lönlöst att ens skicka in en ansökan igen.
 
 
Var kommer de ifrån?
Majoriteten kommer från Sudan och Somalia. Men det är många som också kommer från Kongo, Etiopien, Eritrea, Rwanda, Burundi mfl. De flesta har flytt på grund av krig och förföljelser. Sedan är det även många som kommer från lägret också, många barn föds här och familjerna blir ofta stora.
 
 
Vad gör de som bor i lägret?
Det är såklart väldigt varierande. Många jobbar för att försörja sig och sina familjer - te x genom att sälja frukt, kläder eller dylikt. Många är kreativa och försöker komma på de lilla de kan för att hitta något som kan ge dem lite pengar, men ofta handlar det om några ynka kronor om dagen. För barn och unga finns möjlighet att gå skola upp till gymnasiet men chansen att få gå skola till den nivån är mycket liten, runt ett tusental unga elever går i gymnasiet. Sedan finns dock möjlighet att gå andra typer av skolor, mer likt folkbildning. Det fanns kurser som gick att gå via organisationer eller kyrkor där människor får komma för att lära sig t ex svetsa, räkna matte, sy, utöva någon idrott, bygga osv. Det är dock viktigt att poängtera att i det stora hela handlar ändå det mesta om att överleva. Livet är hårt men folk gör vad de kan för att skapa sig ett liv värt att leva.
 
 
Har de några drömmar?
Många jag träffat har tappat hoppet. Det är extremt få som får lämna flyktinglägret och processen för att göra det är lång och krävande. Många får avslag och vissa kommer aldrig ens till de viktiga ansökningsintervjuerna. Hopp är dock viktigt, och för många är det det enda som håller dem i liv. Skola, utbildning, jobb är oftast de drömmar människor berättar om. Att få lämna lägret är såklart också något som ofta dyker upp. De flesta önskar att deras hemland en dag ska bli säkert och fredligt så de kan komma tillbaka. Det är viktigt att påminna sig om att de här faktiskt lämnat deras hem, deras liv, deras allt. Detta är inget de önskat.
 
 
Hur ser det ut med säkerheten?
Just det här lägret är relativt säkert, särskilt om en jämför med en del andra läger. Det sociala klimatet människor emellan är trots mycket misär rätt lugnt och det finns en enorm värme och gemenskap. Sedan är det klart det finns mycket otrygghet också. Efter att mörkret sänkt sig går det exempelvis inte att gå utanför sitt hus, särskilt inte för kvinnor pga risken att bli misshandlad eller våldtagen. Vapen-, drog- och alkholanvändning är också sådant som kan förekomma vilket bidrar till en hel del osäkerhet och rädsla för många.

Kommentarer
Postat av: Maria Ekblad

Så fina livfulla bilder! Speciellt gillar jag hålla-handen-bilden!

Svar: Oj vad roligt att höra! Tack fina!
Evelina Rönnbäck

2015-03-23 @ 11:16:28
URL: http://dreamsof.se/
Postat av: Anonym

Fantastiskt!

Svar: Tack så mycket!!!:)
Evelina Rönnbäck

2015-03-26 @ 19:14:41

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback


Tjo! Mitt namn är Evelina, jag är tjugtre år och driver sedan 2012 mitt eget företag som frilansfotograf. Min själ brinner för globala frågor så som mänskliga rättigheter, hållbar utveckling och internationella relationer vilket jag som fotograf försöker inkludera så mycket det går i mitt jobb. Att resa och se världen är något som ligger mig enormt varmt om hjärtat och något jag försöker uppdatera om så gott jag kan. Så vill ni ta del av detta och andra delar ur min vardag kika gärna in här. Peace out.

www.evelinaronnback.se


Follow on Bloglovin

RSS 2.0