PEOPLE IN NEPAL



 
From Bagdol, Thamel, Bungamati, Khokna - all in Nepal

SJÄLVA VOLONTÄRSJOBBET

Efter nästan fyra veckor har jag nu lämnat Nepal för denna gång. Om jag kunnat hade jag mer än gärna förlängt, men som min syrra sa till mig "vissa saker har sin tid helt enkelt". Stämmer, det skulle väl vara så den här gången. Men hur som helst. Jag har fått lite frågor om just själva jobbet så jag tänkte jag kunde slänga ihop ett inlägg om det.

 
Projektet jag deltagit i kallas "Disaster Relief Nepal" och när jag ansökte var detta ett väldigt nytt projekt hos organisationen Projects Abroad. Det har nu hunnit byggas upp och utvecklas och det är volontärer från hela världen som får chans att mötas och hjälpa till för att återuppbygga landet efter jordbävningen. Detta görs även tillsammans med lokalbefolkningen.
 

Än så länge pågår projektet på två skolor i ett område som kallas Lalitpur. Själv jobbade jag med att bygga på skolan Suryodaya Secondary School.

 
Arbetet innebär bygg och konstruktion. Under min tid har vi jobbat med att bygga grunden till hela den nya skolbyggnaden men hann även börja med själva klassrummen också. Det hela innebär framförallt en otroligt massa mixande av cement, dikesgrävande och tegelväggsbygge. Jobbet kan vara sjukt krävande och fysiskt, särskilt då solen bränner (eller då regnet öser ner istället). Men att få jobba på detta sätt trivs jag mycket med. 
 



Varje dag åt vi lunch på siten. Min favorit var dagarna då vi fick momos, en av Nepals mest klassiska rätter. Och efter vi käkat brukade vi alltid gå ut i byn plus gå till en liten shop. Själv köpte jag salta peanuts i princip varje dag, har lixom blivit en klassiker för mig när jag är på resande fot.
 

Från en början var allt bara jord (hann aldrig ta med mig kameran i detta skede) men i slutändan hann vi till och med göra klart golven till nästan alla sju klassrum till denna byggnad.
 

Sista dagen när jag tackades av. Kom dit och hade aldrig någonsin jobbat med konstruktion eller liknande, men jag älskade att kliva upp till jobbet varje morgon! Fick gå under namnet "energizer bunny", så jag gissar det förklarar lite av min lilla nyförälskelse för detta. Att få vara med om utvecklingen, se skillnaden, veta att det kommer till nytta var så himla mycket värt. Tycker det går lite att jämföra med konst, vilket ju också kan vara väldigt meningsfull.

 
Ba för skojs skull kan jag även lägga till denna bild. Sådär såg jag ut när jag försökte se allvarlig ut för att hålla tillbaka tårarna. Japp, det hela slutade i ett eget litet gråtkalas. Sån e jag ibland.

EN KAOSIG MAGE


En snabb uppdatering bara. Jag (plus i princip alla andra volontärer som jobbar på samma ställe som mig) har råkat ut för någon sorts matförgiftning eller liknande. Spydde upp halva mitt innandöme här om dagen och nu försöker jag mest återfå energin igen.
 
Sist jag var här råkade jag ut för samma sak, så var egentligen föreberdd på att det skulle hända igen, men samtidigt är det så kort kvar nu så hade fått upp hoppet om att jag denna gång skulle klara mig. Lite surt känns det faktiskt. Min sista helg här i Nepal och allt, men men, en får göra det bästa av situationen ändå. Vill fortfarande inte hem, allt runt omkring väger upp! 

HAN SOM BOTT HÄR I HELA SITT LIV

 
I lördags besökte jag byn Bungamati. En by där det tidigare fanns ett antal av cirka 1100 hus men där jordbävningen förstörde 800 av dessa. Idag lever därför 1300 personer i Bungamati utan bostad. Mannen på bilden ovan har bott i byn i hela sitt liv men fick sitt hem förstört av naturkatastrofen. Ett av många människoöden som jordbävningen påverkat.

HUR EN VECKA KAN SE UT


Dagarna susar förbi, lite för fort om jag ska vara helt ärlig. Hade jag haft möjligheten hade jag mer än gärna stannat längre.
 

Jag bor i ett område som heter Bagdol hos en nepalesisk värdfamilj tillsammans med andra volontärer från världen över. Fantastiskt och helt underbart.
 

Tillsammans med lokalbefolkning och de andra volontärerna jobbar jag med att rusta upp efter jordbävningen. Just nu jobbar vi på två olika skolor med att bygga klassrum från grunden. Det hela innebär mest en massa cementmixande, dikesgrävande och tegelväggsbygge. Själv hade jag ingen som helst erfarenhet av sådant här innan, men jag trivs som fina fisken i vattnet och på morgnarna längtar jag till att få starta arbetspasset på området.
 

Här om veckan tog jag dock en dag off för att besöka ett center med barn som har HIV/aids. Jag möttes av energifyllda och glada barn trots deras kamp mot hälsan. Chefen på hemmet berättade att barnen ofta är mycket orkeslösa när de kommer men efter några månader ser livslusten och energin helt annorlunda ut. Frågan om HIV/aids är dock mycket tabubelagd här i Nepal och det pratas sällan om detta utanför dessa väggar vilket i det stora hela är ett problem som bör diskuteras mer.


På helgerna finns tid för extra äventyrande och förra helgen drog jag och gänget till ett vattenfall. Vår tanke var att vägen dit bara skulle ta tre kvart eller liknande men det visade sig bli en svettig vandring på två timmar. Mig gjorde det dock inget. Vägen dit kan ofta vara ännu bättre än själva målet. Att få se, möta och uppleva är enligt mig värt så fruktansvärt mycket.
 

En annan dag for vi till Pashupatina Temple vilket även kallas The Burning Temple. En viktig plats för många hinduer och är ett ställe dit många kommer för att kremera sina nära. Otroligt intressant och betydelsefullt att få möjlighet till att ta del av.
 
 
 Kvällarna brukar spenderas med allmänt babbel, kortspel och annat hitte på. Idag är det åter lördag och jag ska ut på lite fotomission för att få ännu lite mer kunskap och kännedom gällande jordbävningen och de som blivit drabbade. Så får se var det hela leder helt enkelt. Ska försöka skriva lite mer om just den biten senare.

LÄRA KÄNNA NEPAL


Känner att jag kommer närmare och närmare detta spännande land varje dag. Rätt galet hur mycket en kan få vara med om och se på bara en vecka (det är nämligen exakt en vecka sedan jag for idag). Jag jobbar måndag till fredag så helgen har spenderats i form av upptäckande. Bilden av Nepal breddas och jag förstår verkligen hur mycket det finns att göra här. Människorna är otroligt vänliga, familjära och ställer upp för varandra, men hjälp utifrån är ändå något som alltid vore på sin plats.

EN FÖRSTA DAG I KATHMANDU



Igår morse kom jag fram till Kathmandu där jag kommer spendera de tre närmsta veckorna med att volontärjobba som katastrofarbetare.

 
Det är ungefär ett och ett halvt år sedan jag och Amanda var här och det är annorlunda att komma tillbaka då vissa platser inte finns kvar längre pga jordbävningen. Trots detta (som jag förstått det som) har människorna här jobbat på snabbt även om det såklart varit väldigt tufft. Hoppas på få veta mer om detta senare.

 
Om ett tag ska jag flytta från Thamel där jag bor första natten, så igår var egentligen en dag då jag bara spatserade runt, runt, runt. Jag gillar sånt. Att bara se och bara vara.
 
 
Om ni någon gång har varit här vet ni kanske att lokalsinnet sätts lite på prövning (ej det bästa för en sån som mig som har cirka noll naturbegåvningsegenskaper för sånt), men hittade lite trevligt folk på hotellet jag bodde på inatt som jag kunde hänga med resten av dadgen. Tycker det är så härligt att sånt är så okomplicerat när en är på resande fot.

Follow on Bloglovin

RSS 2.0