SJÄLVA VOLONTÄRSJOBBET

Efter nästan fyra veckor har jag nu lämnat Nepal för denna gång. Om jag kunnat hade jag mer än gärna förlängt, men som min syrra sa till mig "vissa saker har sin tid helt enkelt". Stämmer, det skulle väl vara så den här gången. Men hur som helst. Jag har fått lite frågor om just själva jobbet så jag tänkte jag kunde slänga ihop ett inlägg om det.

 
Projektet jag deltagit i kallas "Disaster Relief Nepal" och när jag ansökte var detta ett väldigt nytt projekt hos organisationen Projects Abroad. Det har nu hunnit byggas upp och utvecklas och det är volontärer från hela världen som får chans att mötas och hjälpa till för att återuppbygga landet efter jordbävningen. Detta görs även tillsammans med lokalbefolkningen.
 

Än så länge pågår projektet på två skolor i ett område som kallas Lalitpur. Själv jobbade jag med att bygga på skolan Suryodaya Secondary School.

 
Arbetet innebär bygg och konstruktion. Under min tid har vi jobbat med att bygga grunden till hela den nya skolbyggnaden men hann även börja med själva klassrummen också. Det hela innebär framförallt en otroligt massa mixande av cement, dikesgrävande och tegelväggsbygge. Jobbet kan vara sjukt krävande och fysiskt, särskilt då solen bränner (eller då regnet öser ner istället). Men att få jobba på detta sätt trivs jag mycket med. 
 



Varje dag åt vi lunch på siten. Min favorit var dagarna då vi fick momos, en av Nepals mest klassiska rätter. Och efter vi käkat brukade vi alltid gå ut i byn plus gå till en liten shop. Själv köpte jag salta peanuts i princip varje dag, har lixom blivit en klassiker för mig när jag är på resande fot.
 

Från en början var allt bara jord (hann aldrig ta med mig kameran i detta skede) men i slutändan hann vi till och med göra klart golven till nästan alla sju klassrum till denna byggnad.
 

Sista dagen när jag tackades av. Kom dit och hade aldrig någonsin jobbat med konstruktion eller liknande, men jag älskade att kliva upp till jobbet varje morgon! Fick gå under namnet "energizer bunny", så jag gissar det förklarar lite av min lilla nyförälskelse för detta. Att få vara med om utvecklingen, se skillnaden, veta att det kommer till nytta var så himla mycket värt. Tycker det går lite att jämföra med konst, vilket ju också kan vara väldigt meningsfull.

 
Ba för skojs skull kan jag även lägga till denna bild. Sådär såg jag ut när jag försökte se allvarlig ut för att hålla tillbaka tårarna. Japp, det hela slutade i ett eget litet gråtkalas. Sån e jag ibland.

Kommentarer
Postat av: Sandra - 3 barns mamma <3

Nej vilket underbart jobb du och de andra har gjort. Känns helt underbart att höra om er eldsjälar. Kan tänka mig känslan att sedan åka därifrån. Måste ha varit en fantastisk upplevelse att få göra och att få göra för andra.

En tok stor kram till dig!

Svar: Åååh! Betyder så mycket att få höra sånt här då det verkligen är något jag brinner för så mycket. Jättekram till dig också!
Evelina Rönnbäck

2015-09-26 @ 22:36:48
URL: http://www.mammansandra.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback


Tjo! Mitt namn är Evelina, jag är tjugtre år och driver sedan 2012 mitt eget företag som frilansfotograf. Min själ brinner för globala frågor så som mänskliga rättigheter, hållbar utveckling och internationella relationer vilket jag som fotograf försöker inkludera så mycket det går i mitt jobb. Att resa och se världen är något som ligger mig enormt varmt om hjärtat och något jag försöker uppdatera om så gott jag kan. Så vill ni ta del av detta och andra delar ur min vardag kika gärna in här. Peace out.

www.evelinaronnback.se


Follow on Bloglovin

RSS 2.0