BORKAN

 
Även om jag just nu befinner mig i Portugal så skadar det ju inte att ladda upp lite skidbilder tänker jag. Här är bilder från en eeeepisk topptur upp till Borkan. Passade på att kånka med kameran kvällen till ära.

SÄSONGEN I KITTELFJÄLL

Vilken säsong det blev och oj vad jag är glad att jag tog det där beslutet om att hoppa på hela Kitteltåget. Jag som hade cirka tiotusen olika planer (i vanlig ordning) för denna vår och där Kittelfjäll lixom dök upp bara sådär med ett beslut som då togs från en dag till en annan. Jag hade egentligen inte så mycket förväntingar inför det hela, utan jag gjorde som jag brukar - att dra och se lite vad som händer. Det som hände här var att jag föll, som att hitta en nyförälskelse, eller som jag skulle vilja kalla det, en återförälskelse. 
 
Ni som känt mig ett tag vet säkert att jag haft en hel del skador som då också satte stopp många år för bland annat skidåkningen. Att äntligen ge sig ut där igen och få leva ut den magi som skidåkningen kan ge en har varit så himla ovärdeligt för mig. Åter förälskats i något som tidigare känts som en så stor del av mig som jag nu verkligen känner fattats mig. I början av säsongen skrev jag också en instagrampsost som löd "Ibland brukar jag tänka på hon jag kallar Lill-Evve. Hon som redan då hade så mycket tankar och drömmar. Det känns alltid lite bra att ta hand om henne. Just nu lever jag ut en av Lill-Evves drömmar och är precis där hon ville vara då på samm sätt som jag är precs där jag vill vara nu. Att värna om sitt lilla jag kan betyda mycket tänker jag". Jag minns så väl hur mycket jag drömde om min första skidsäsong, väntat har den fått göra, men det är aldrig för sent att ta tag i ens drömmar som sagt, och vem vet, det var kanske meningen att det skulle bli just Kittelfjäll, just detta år, med just dessa människor.
 
Jag har fått leva många drömmar - andats natur, berg, skidåkning, fått jobba på det fria sätt som så är en så viktig del av mig och mitt liv, kunnat lära mig nya saker och som sagt fått möjligheten att komma nära och träffa så många fina och tokiga själar. Det går inte att sticka under stolen med att det är en himla speciell bubbla att leva i. En liten plats där saker och ting har en tendens att lixom kännas som hela världen, men samtidigt så skönt att låta tid och rum bara vara. Just nu känns det rätt märkligt att steppa ut ur denna bubbla, tiden är inne, det känner jag, frihetssökaren i mig behöver det och det där med att hitta distans till saker och sig själv känns också viktigt. Men samtidigt är jag också typ denna jords mest sentimentala människa, så småtårarna tycks lite titt som tätt fortfarande pressas fram där i ögonvrån när väl tankarna sätter igång eller varje gång jag kramat om någon för sista gången (obs för nu, inte för alltid, sådeså). Ja, märkligt det där att lämna det hela när en känt så mycket närhet dygnet runt, i allt och i alla.
 
När det kommer just till människorna så kommer mina ord verkligen aldrig räcka till, om än jag försökt (ni som vet, ni vet vad jag menar). Vi har många gånger påpekat att vi alla nog måste vara lite småknäppa som tar oss till lilla Kittelfjäll för att jobba, men kanske är det just det också som gjort det så himla bäst? Så många olika typer av människor, alla så unika, alla så underbara. Så fulla av överraskningar, perspektiv och saker att ge varandra. Har själv fått ut så mycket av detta fina fina Kittel Crew. Ni lever fortfarande kvar i både mitt hjärta, själ och tankar. Och som sagt, svårt att uttrycka allt detta, men jag hoppas de ord jag lämnade där hos er åtminstone var något, trots att det för mig bara känns som en liten liten del av vad jag egentligen viljat ge.
 
Hjärna och hjärta är just nu på flera ställen kan jag ärligt säga och om än jag får jobba lite med att väcka upp mig själv från vad som nu varit så är jag dock redo för nytt. I skrivandes stund är jag precis påväg att hoppa på mitt nästa äventyr som blir i Portugal. För mig handlar så mycket i livet om att upptäcka och det gör vi konstant om vi nu väljer att se alla små och stora ettapper som viktiga delar i livet. Att allt fungerar lite som små pusselbitar att stoppa i sin livsryggsäck värt att bära med sig. Kittelfjäll satte definitivt en egen prägel på mitt liv och jag är säker på det är något som kommer mötas igen. Många nya vägar har det skapat, både inom mig och hur jag ser på framtiden. Jag känner mig ju mest som mig när en låter livet flyta på av bara sig själv, men att inte tänka sig mer av detta känns rätt omöjligt i nuläget Så känns det verkligen, för det blev ju som lite bäst det här!? Som sagt, tänk var lite spontanta påhitt och beslut kan ta en ibland!
 
Men åter igen, all min kärlek och KRAM på er alla som delat denna säsong med mig. Och: på återseende!

Follow on Bloglovin

RSS 2.0