EMBERA VILLAGE





När vi var i Panama besökte vi en Indianby, eller Embera village som man kallar det där. Det var verkligt häftigt och jag är så imponerad av deras livsstil. Dock kunde jag inte komma ifrån en annan känsla i magen som det visade sig att hela vår familj hade haft under besöket. Själva den här grejen gjorde man med en guide och det får alltså komma turister och hälsa på i deras lilla by. För mig kändes det här lite fel då det nästan blev så att "folk" kan komma dit för att typ titta på de här människorna som om de var föremål. Och det här klarar jag inte av. 
 
Visst jag kanske inte ska uttala mig om detta då detta trots allt är en del av deras sätt att försörja sig på och ändå något de valt själva. Men det blir ändå en rätt komplex situation. Rent fotografiskt har jag även lite blandade känslor gällande att lägga ut dessa bilder. När jag fotograferar ser jag till att göra det på ett ömsesidigt sätt och som jag sagt tidigare - att försöka skapa en kontakt eller relation till de jag fotar även om det handlar om en kort tid. Jag hoppas jag kunde förmedla annat än att bara vara en betraktare som utnyttjar deras kultur.

NEW YORK

Måste få säga att jag blivit rätt knockad av New York faktiskt. När jag tänker på USA handlar tankarna oftast om kritik gällande hur knasig jag tycker t ex deras poltik, kommers och världsbild är. Det här står jag fast vid på alla plan, men nog är detta en häftig stad trots detta! Och så sjukt många coola människor det finns här alltså!! Blir typ starstrucked av "vanliga" människor som knallar runt på gatorna bara. Vill absolut fara hit mååånga gånger om jag får möjligheten (har så många planer i min skalle just nu), förstår varför folk far tillbaka. 45 timmar i NY går fort och imorgon ska vi vidare till Colombia för att fira nyår. Längtar!!! Så om vi inte hörs på ett tag så gott nytt år på er allihopa å kramis på er!

HÖST, VINTER OCH DIMMA

Spenderade förra och förrförra helgen i Norrbotten. En uppe i Luleå och Råneå och andra i Siknäs. Supermysigt och bäst som vanligt.

EN FAMILJ I KENYA

Jag har kort berättat om en familj i Kenya som vår familj stöttar. Här är bilder från alla de tre tillfällen jag träffat dem (utan kronologisk ordning). Det känns lite fel att dra upp typ hela deras livshistoria såhär över internet, men både de och jag vet att det finns ett syfte bakom och de har även gett mig tillåtelse att visa och berätta. Så här kommer lite delar ur hur deras liv har sett och ser ut.


Våren 2012 träffade vår familj Miriam första gången. Då hade hon och hennes familj inget hem för deras hus hade brunnit ned, det enda som fanns var sopor och ett litet tak. Miriam har epelepsi och hade tidigare trillat ned i kokande vatten och har därför stora brännsår över hela kroppen. För ett år sedan hade hon inte heller möjligheten att ta hand om skadorna. Under denna period hade hon även sitt fjärde barn i magen. 



Andra och tredje gången i Kenya träffade vi även resten av familjen. Mannen i familjen är 74 år och Miriam är hans andra fru. Han jobbar på soptippen med att samla skräp och det är på så sätt som familjen försörjs (ger ca 4-8 kr/dagen). Han börjar bli gammal och tar hem mycket skräp vilket skapar stora hälsorisker. Han var tidigare soldat i en konflikt i Uganda och han har burit med sig detta som senare kommit att påverkar hans liv mycket.
 
Barnen i familjen är fortfarande ganska små. Cornelius den äldsta, 12 år, kommer troligen spela en stor roll för familjens försörjning med tanke på hans pappas ålder och hans mammas hälsa. Cornelius har väldigt få vänner och får kämpa för att hitta motivation till att gå till skolan som han nyligen har fått möjligheten att börja gå. Det händer att han brukar han smita från skolan, men han jobbar också med att samla skräp som han säljer. Vi vet dock inte riktigt vad han gör med pengarna. Den hårda världen utanför kan vara frestande och det finns mycket droger, alkohol och inte minst limsniffningen som finns väldigt nära.

Denna familj lever fortfarande i en kamp, men vår familj försöker göra så gott vi kan för att kunna hjälpa dem. Det är inte genom någon organisation som vi stöttar dem, utan det är via vår kontakt och vän Yvonne som  vi fått kontakt med den här familjen. Jämfört med första gången vi sågs har de nu kunnat få ett nytt hus, hälsovård, skolgång, skoluniform, stöd för att få tillräckligt med mat och socialarbetare som ser till att det fungerar. Det värmer otroligt mycket att de så öppet släppt in oss i deras liv och hjärtan. Jag vet att man inte kan göra allt, men man kan alltid ta det en bit på vägen i alla fall. Något ni kanske märkt att jag tycker är väldigt viktigt.

DOWNTOWN NAIROBI




Jag tror att jag aldrig har lagt ut några bilder från downtown i Nairobi. Faktum är att jag inte har spenderat så mycket tid där. Måste ärligt även få erkänna att jag inte känner mig hemma i stan på samma sätt som i slumområdena och jag tycker det tar ut sin rätt i bilderna. I min mening har det kännts mycket svårare att komma nära människor där. Det finns t ex gator (i det här fallet de mer slitna och ruffiga gatorna) där jag inte alls plockat upp kameran för att jag känner att jag inte kommit tillräckligt långt än. Att skapa större kontakt till människor i den här miljön är absolut något jag kommer jobba vidare på. Det ska bli spännande att se var man en dag hamnar och jag satsar ju på att utvecklas så mycket det bara går också.

MER AV KENYA


Har haft en otroligt givande dag. Har träffat så många människor med så stark energi, nyfikenhet och värme. Vid varje möte får man verkligen någonting tillbaka. Så fantastiska människor det finns runt om i världen.

HEJ HEJ AFRIKA HEJ PÅ DIG AFRIKA


Hallojjsan! Nu är det så att jag råkar vara i Kenya igen, vilket känns bäst! Jag, pappsen och syrran ska planera lite inför en grej till hösten, och sedan ska jag fixa lite mer bildmaterial för ett eget projekt jag håller på driva och som också ska påbörjas på riktigt till hösten. Idag har vi tagit det rätt lugnt, vi hade nyligen ett möte med Yvonne om planering inför de kommande dagarna. Bilderna ovan är både från idag och den senaste Kenyaresan och de är fotade i en frukt- och grönsaksbutik. Att kliva in i denna affär är som att komma till världens paradis. Förra gången skrattade de åt oss för att vi lämnade butiken med två fullproppade påsar med frukt och bär. Så det kändes himla bra att komma tillbaka på många sätt och vis.

FÖR VARENDA UNGE

Satt och såg "Humorgalan för varenda unge igår". Fick mig att tänka mycket på de barnen från slummen jag har träffat i Afrika. Så många barn med så olika historier, bakgrunder och livssituationer. Jag har mött barn som blivit övergivna av sina föräldrar, barn som får slita varje dag för att överleva, barn som ständigt möts av våld och barn som inte lever med några rättigheter alls, men trots deras ofta hårda liv finns det en glädje, kämparglöd och vilja som är så otroligt beundransvärd.




Jag tycker det är superbra att det görs sådana här insamlingsprojekt och insamlingsgalor. En klyshig inställning jag alltid haft är ingen kan göra allt, men alla kan göra något, och jag tycker det passar så bra i sådana sammanhang. Sedan tycker jag dock att det är viktigt att man gör mer tid åt (inte mins i större mediearrangemang) att faktiskt prata och berätta om vad som skapar dessa orättvisor och den fattigdom som finns runt om i världen. För i det stora hela är det ändå de bakomliggande orsakerna som måste tas tag i. Och för att klara av det tror jag verkligen att en större global rörelse måste växa och utvecklas.

NAIROBI, DANDORA DUMPSITE


Det här är bilder från en av Afrikas största soptippar, Dandora. I fattigare länder är det vanligt att många försörjer sig genom att samla skräp för att sedan sälja. Så för mångas överlevnad är soptippen deras ända hopp, visserligen tjänar de max någon dollar om dagen. Men som Samuel (en av de som jobbar på tippen) sa "jag har i alla fall ett jobb". Vad de samlar på kan vara allt möjligt, flaskor, kläder, matrester m.m. Man kunde även se att det låg hår bland skräpet, och detta gör man t ex löshår av.


På tippen finns det även en grupp som fungerar som organisatörer. Vad gäller soporna fanns det ett system för hur man sorterar det, men samtidigt ser man denna enorma yta med skräp så långt ögat kan nå. Det är även mycket skräp som sprids utanför själva tippen. Ofta når avfallet floden, vilket förorenar vattnet som de som lever omkring floden dricker, badar och tvättar i. Ur miljö- och hälsosynpunkt är såklart detta otroligt ohållbart och väldigt riskfyllt. När solen ligger på bildas t ex rök från soporna som är mycket farlig. En studie har gjorts som visar på att väldigt många barn även får in mycket bly i kroppen.




På tippen jobbar både vuxna och barn. Det är inte heller helt ovanligt att föräldrar lämnar spädbarn på sopbergen, sådant händer ofta i situationer då liv präglas av fattigdom, psykiskt och fysisk ohälsa. På ett av barnhemmen vi besökte fick vi träffa väldigt nyfödda bäbisar, där bla ett litet tvillingpar hade hittats på soptippen.


Dock är det inte bara människor där, utan det finns mycket djur där, bland annat jättestora fåglar (kan ej namnet på dem), katter och grisar. Dessa djur äter skräpet och får därmed i sig mycket gifter. Så vad man slutligen kan säga, är att detta hänger mycket ihop, både för människor, djur och miljö. Det här är en utmaning för alla som jobbar med en hållbar stadsutveckling då den här typen av problem bara är ett uttryck för att någonting inte fungerar.

HOTEL RWANDA/MEN JAG ÖVERLEVDE


Något jag verkligen känner är att jag skulle vilja lära mig så himla mycket mer om så många saker. Folkmordet i Rwanda 1994 är något jag nu närmaste tiden har försökt börja kika lite mer på. I min hjärna är det nästan absurt att jag (och säkert många andra) aldrig har fått gå igenom denna händelse i skolan då det är något som hänt så nyligen och visar att folkmord även kan äga rum idag. Därför tänkte jag tipsa om en bok som heter "Men jag överlevde" av Révérien Rurangwa och filmen "Hotel Rwanda". En bok och en film som verkligen vrider och vänder på alla känslor man kan ha.

YOU MUST BE THE CHANGE YOU WISH TO SEE IN THE WORLD


Centrerat och halvcentrerat från Korogocho i Nairobi, Kenya.

VEM ÄR JAG SOM TROR MIG VARA SMART, STORSLAGEN OCH TALANGFULL?



Kenya, Nairobi, Korogocho slum.

TO DENY PEOPLE THEIR HUMAN RIGHTS IS TO CHALLENGE THEIR VERY HUMANITY


Om ni läste ett av mina inlägg innan jag for på resan såg ni kanske att jag skrev om en kvinna som heter Miriam. Det här är hennes familj. Jag tänkte lite berätta lite mer om hon och familjen lite senare, men först ville jag bara lägga in de här bilderna.

LITTLE BEES ORPHANAGE


Kvinnan på bilden ovan har startat och driver ett barnhem för misshandlade och övergivna barn. Hemmet heter Little Bees Orphanage och finns i området Ngei, ett mindre slumområde i Nairobi. Gloria berättade hennes historia om varför hon startade barnhemmet och det tänkte jag dela med mig av. Bilderna är därifrån.

Jag minns ej hur länge sedan det var, men det började med att hon en dag i Nairobis slum såg en pojke i 11-12 års åldern bli misshandlad. Han hade stulit någonting och därför hade ett äldre gäng killar kommit och slagit honom blodig.


Gloria såg som sagt detta och insåg att han var hotad intill livet och hon gick fram till honom och gänget och sa att hon var pojkens mamma. Gänget började kräva pengar från henne, så hon betalade för den summan han stulit för. Den lille killen omfamnade henne direkt då han kände att han äntligen hade någon att lita på. Och i den studen visste Gloria att "det här är det jag är född till att göra, det här är mitt kall". Sedan dess har hon fortsatt.


Den lille pojken blev det första barnet på hennes barnhem och idag bor där 58 barn, men hon har drömmen om att det ska kunna rymmas 200 barn. Det var inte ett stort barnhem, men det är en plats där barnen får känna glädje, hopp, samhörighet och liv. Jag blev väldigt imponerad av detta ställe och drivkraften Gloria har. Och då kan jag bli så glad över att det finns så bra människor och platser runt om i världen!

Så äre ba


Minneskorten fylls på i en rasande fart. Har överfört en del bilder nyss så det ska få plats med fler. Detta är bilder från igår. Och jag måste bara få uttrycka lite känslor här och nu. Jag känner verkligen mer och mer hur mycket jag brinner för det här. Se världen. Försöka hjälpa världen. Försöka skilda värlen. Allt. Jag vill göra det mer och göra det bättre. Alltid. Så är det bara.

Hej från Qatar

Hallojjsan! Den här delen av världen är så himla häftig och jag känner verkligen att jag bara vill veta och se mer av det. Det är så annorlunda jämfört med andra ställen jag varit på. Vill inte fara härifrån än, fast det vill man väl aldrig? Hur som helst ville jag bara säga hej och jag hoppas ni har det bra allhopa!

Korogocho - Slummen

Egentligen hade jag tänkt berätta lite mer om de här bilderna (förra året), men jag känner att tiden inte riktigt räcker till, då jag reser iväg idag! De här bilderna är från Korogocho (i Nairobi, Kenya). Ett av de största slumområdena i Nairobi.  Det finns så mycket att säga, men att gå runt i slummen där något som är så långt ifrån vad man är van vid!



Vi träffade bland annat Miriam som berättade en del om sitt liv - hon var då 34 år, bor i ett plåtskjul som blivit nedbränt, har fyra barn och var förra året även med ett annat påväg. Hon har epilepsi, och en gång i ett anfall trillade hon ner i kokande vatten så hon har brännskador på olika delar av kroppen. Sjukvården ligger för långt bort, och kan därför inte ta sig dit pga ekonomiska anledningar. Hon försörjs av sin 72-åriga man som jobbar på soptippen och tjänar ca 4-8 kr om dagen.
 

Den här flickan, Irene, var då 13 år. Bor med sin farbror då hennes föräldrar tidigare gått bort. De bor i ett hus byggt av lera och hon kan som tur var gå i skolan, men livet där utanför är inte lika lätt för henne. Livet är en ständigt kamp för att tex hitta mat och vatten. Just brist på vatten och hygien är något i många fall har förödande konsekvenser för de som bor i slummen. Att ständigt behöva vara rädd då man går på gatorna då man letar efter en toaplats. Irenes blick är något som alltid kommer sitta kvar för mig. Att en sådan ung flickas blick kan visa så mycket tomhet och sorg. Så ska det inte vara.



Miriams och Irenes historior är två av ca 150 000 andras bakgrunder av de som bor i detta slumområde.Och som jag brukar säga: De flesta har troligen hört liknande historier och sett liknande bilder eller filmer på tv, men det är en så otroligt stor skillnad att vara med, se, höra och uppleva det i verkligheten. Jag tror på riktigt att världen skulle bli en bättre plats om fler människor fick se detta.

Vi kommer att fara tillbaka till Korogocho även denna resa, och jag hoppas att livet ser lite bättre ut för Miriam och Irene sedan vi i familjen sett till att de fått mer hjälp i livet. Det är klart det inte går att göra allt, men jag hoppas jag åtminstone kan inspirera någon lite kotte där ute. Jag tar med kameran även denna gång och jag hoppas jag kommer kunna bidra med både det och även lite annan nytta på plats. Något jag sagt att jag vill göra är att ta en närmare titt på soptippen och träffa några av de människorna vi mötte förra året. Sedan får man se vad som händer. Jag tar det lite som det kommer. Så då vet ni i alla fall lite vars jag kommer hålla hus på dagarna. Ta vara på livet. Vi hörs.

Bilder från en skola i Nairobi - Korogocho




Det här är bilder från en skola i Kenya. Denna skola ligger i ett av Nairobis största slumområde Korogocho (skolan var i princip det enda stället som var i bra skick i slummen). Det är få saker i livet som kan vara så givande som att träffa så många barn med olika historier och bakgrunder, som samtidigt utrstålar en så otrolig glädje och engagemang. När man kom till den här skolas blev man bemött med stor nyfikenhet. Om det nu stämmer att man får 15 minuter i rampljuset så är definitivt mina mintuer avverkade.
 
Många av barnen har sannorlikt aldrig varit utanför de område de lever i, vilket gör att ett sånt här besök blir väldigt spännande även för dem. Något jag minns lite extra var när Eli (hjälpte till ang Kenyaresan, berättar mer sen) frågade barnen om hur många som ville bli fotograf. Alla räckte upp händerna. Sedan frågade han barnen igen hur många som ville bli musiker (vilket Eli själv är). Alla räckte upp händerna igen. Det tyckte jag var fint.

Det finns egentligen mycket att bertätta, men vad man kort sagt kan säga är som sagt man möts av ett annat engagemang och en annan lust där. Skolan för dem är den plats där de kan känna trygghet och få hopp. Det är även fullt av liv och rörelse på skolgården. Kontrasten mellan miljön på skolområdet och livet utanför är dock slående, men mer om det nästa gång. #Cliffhanger

En månad senare och några dagar framåt


Hej, hej, hemskt mycket hej! Bloggen har som ni kanske sett varit stängd ett tag, men nu tänkte jag öppna den igen. Och jag tänkte börja med att berätta att om elva dagar bär det av till Qatar och Kenya!!! Jag har aldrig varit i något land i mellanöstern, vilket känns otroligt spännande! I Kenya har jag tänkt gå vidare med mitt fotoprojekt från förra året. Jag kommer även stanna där ensam ett tag och kommer då bo hos Yvonne (kenyansk kvinna som hjälpte till vid förra årets resa) och hennes lilla dotter. Jag är väldigt nyfiken på vad som komma skall, vem vet vad man har att vänta denna gång!

Follow on Bloglovin

RSS 2.0