ATT INSPIRERA SIG SJÄLV

Har du någonsin fått frågan ”vem eller vilka personer inspireras du av”? Om svaret är ja, kanske har du då nämnt personer som dina föräldrar, vänner, offentligt kända personer, någon du mötte vid ett kortare ögonblick som satte spår i dig. Men. Det jag dock skulle vilja fråga dig, har du någon gång vid denna fråga svarat ”jag inspireras av mig själv”?
 
Förstå mig rätt, enligt mig är bland det bästa som finns möta människor som inspirerar. Det är viktigt och för mig också ovärderligt att kunna ta in vad andra människor har att berätta, ge och lära. Jag tror detta ger en byggstenar för att själv kunna utforma sitt eget liv samt för att kunna se världen och livet med öppnare ögon, men jag tror också att det finns en poäng i att fundera på oss själva som inspirationskälla. Då menar jag inte oss själva som inspiration för andra, utan då menar jag dig själv som inspiration för just dig. Kanske är det något som idag skulle kunna tyckas låta självgott dvs att uppge sig själv som inspirationskälla vid en sådan fråga, men jag tror åtminstone det kan vara bra att öppna upp för tanken om att vara din egen inspiration.
 
Drömmar kan tyckas svåra att uppnå ibland, kanske känns de för stora eller för långt bort, men samtidigt måste vi också börja någonstans. Det behöver inte alltid handla om att sträva efter ditt ”life mission”, utan mer efter de små sakerna som göra att just du känner den där gnistan i tillvaron. Sedan är jag visserligen en sådan person som också tror på att våga satsa högt och stort, och att det då ofta handlar om att bara kasta sig ut. Har du en dröm som länge legat och skvalpat där inom dig, ta tag i den då, låt den då få ta plats samt ge dig själv den platsen. Självklart kan förutsättningarna se olika ut, men finns minsta lilla möjlighet att göra det du vill göra: ta den! Att känna det där pirret i magen av att du själv skapar ditt eget liv är en häftig känsla. På så sätt kan du också vara din egen inspiration. Du får också känna dig stolt över att du vågar satsa, att du vågat testa och det går att leva det liv du vill leva. Ibland finns drömmarna närmare än vad vi tror, vi måste bara våga tro på det själva också hur klyschigt det än låter.
 
Det är såklart ingen självklarhet att en alltid vet precis vad en vill och vad en faktiskt drömmer om. Eller även hur en ska gå tillväga för att nå dit en vill. Då kanske det mer handlar om ett sökande, vilket du istället då kan se som en spännande väg att utforska. Kanske se det som ett tillfälle att prova något nytt, testa dina gränser och ge dig själv en utmaning. Jag mötte nyligen en människa som för mig var väldigt inspirerande. Vi pratade bland annat om vikten av att våga vara obekväm. Detta är något som jag själv växt mycket av. Att tänja på gränserna, ibland att sluta bry sig så mycket, att inte överanalysera allt, att ba köra helt enkelt eller (o-enkelt). Så småningom faller sig dessa utmaningar och den tidigare obekvämheten mer naturligt och på så sätt går det även att nå utveckling – både när det kommer till konkreta saker att lära sig till den mer personliga utvecklingen.
 
Att sträva efter att göra det du själv vill göra behöver inte handla om att nå det perfekta livet. Något vi i dagens samhälle ständigt matas om i bland annat sociala medier eller liknande. Det finns inget som heter perfektion och vi alla har olika saker vi drömmer om – inget är mer eller mindre värt något annat. Det handlar om att uppskatta både små som stora saker i livet, att se möjligheter och ge sig rätten att göra sådant som betyder - för just dig. Förhoppningsvis kan vi då hitta harmonin i oss själva och genom den finna både trygghet och balans. I slutändan kommer vi alla vara vinnare. Så med ödmjukhet och respekt för andra och dig själv, låt dig skina, våga tro på att du kan, inspirera dig själv

BETYDELSEFULLA OCH SAFTIGA LUSSEBULLAR

 
Jag har råkat hitta en länk till ett recept med typ de bästa hemmagjorda lussebullarna jag smakat. Det känns som att en läst så otroligt många recept där de stått "saftiga lussebullar", men nej, när en väl gör dom är de törra som stryk trots rubrik. Men nu minsann kan jag meddela att jag har ett recept jag förevigt och för alltid kommer spara som jag tycker ni borde testa. Se här.

Jag och syrran bakade dessa här om veckan för att sedan gå runt på stan och dela ut påsar till de människor försörjer sig genom att "tigga". Att en kan göra något fint för någon annan via ett sådant simpelt initiativ som att baka tycker jag männsikor borde ta vara på. Ni vet, ett leende är alltid ett leende, och ju fler leenden i världen vi kan skapa desto bättre.

BOYHOOD

 
Jag och syrran är sådana som ni ofta kan hitta i någon utav biosalongerna på sf. Lite för filmtokiga och lite för bionördiga. Igår bestämde dock hela familjen att vi skulle gå och se Boyhood. En film jag och Mois taggat sen vi hörde talas om den och nu är den äntligen här. Det går ju att googla på den om ni vill höra mer om handling och så, men kort sagt är det en spelfilm som är inspelad under tolv års tid och en får där igenom följa karaktärernas historia för att se dem växa och utvecklas. Med ett ord, en film om tid.
 
Både jag och Moa har längtat efter ett sådant här koncept och jag tror hela familjen gick där ifrån lika fascinerade av denna film. En otroligt intressant film rakt igenom skulle jag säga, trots att den nästan var tre timmar lång. Visst, mamma slumrade till en stund efter de första två timmarna, men det gör hon ju ändå alltid. Men hur som, helt otrolig film och jag gick där ifrån upprymd med en himla wow-känsla i kroppen. Detta är filmkonst på sitt eget vis och jag kan inte annat än att rekommendera den supermycket.

LÅT EJ DEN POLITISKA RÖRELSEN TYSTAS NU



 
Som jag skrev igår på facebook:
 
"Känner mig hyfsat ordlös efter detta valresultat. Ofattbart vad som händer ute i Sverige och världen. Ser detta som en långvarig process och vill uppmana folk att inte sluta kämpa (eller till andra BÖRJA kämpa). Jag kommer aldrig sluta tro på en bättre värld hur klyschigt det än låter. Det är bara att inse att alla måste dra sitt står till stacken och engagera sig. Alla kan göra något - stora som små saker.

Jag önskar att fler människor en dag kan öppna sina ögon och hjärtan. Och inte minst tänka till några extra gånger inför de prioriteringar, värderingar vägar vi väljer att ta. Se förändringarnas vindar växa, stå upp för människors lika rätt och sätt press på de som inte förstått det, men gör det med respekt och utan våld.

Glöm inte denna dag och glöm inte imorgon. Höj rösten lite till, gör den till ett vi och visa att kärleken är större än rasismen och främlingsfientligheten".

 

NÄR DET REGNAR

 
Igår gick jag och Moa hem från stan när det började spöregna. Det blev ett sådant där moment där vi egentligen mest njöt av vädrets makter. Där vi kände oss som två barn som hoppar i vattenpölar eller helt enkelt där vi båda kände att regnet gav lite extra liv i situationen.

På tal om regn. Jag har ett minne jag så väl kommer ihåg. Det var en av alla gånger jag cyklade hem från skolan, en av de gånger då regnet riktigt öste ner. I den stunden muttrade jag lite extra över det som då hade med vädret att göra, men så kom en liten flicka plus, minus sju år cyklande. Sjungande. Detta är något som på något sätt alltid hängt kvar i mig. Att se den lilla flickans lättsamhet till en sådan sak som en själv kanske grottar sig ner i lite för mycket. Det blev något som fick mig att stanna upp för en sekund och ta situationen lite mer för vad den var. Så nu mer minns jag det som ett himla bra ögonblick istället och det händer ofta att jag tänker tillbaka på det, inte minst när det regnar.

DET FINNS BARA EN NELSON MANDELA MEN DET BEHÖVS FLER NELSON MANDELA

Jag har många gånger under dagen tänkt på att jag velat skriva någonting om Nelson Mandela, men istället tänkte hänvisa en riktigt fin text av Jason "Timbuktu" Diakité. Här kommer ett utdrag, men hela texten går annars att läsa här. "Mandela offrade sig för idéer som var större än honom själv. Han satt fängslad i nästan 30 år för dessa idéer och han överlevde. Men det som verkligen i mina ögon befäster hans ovanliga människotyp är att han inte öppet visat ett uns bitterhet eller självömkan, eller hämndlystnad. Han förlät. Han förlät ett system som med de mest brutala metoder skrämt, terroriserat, torterat, dödat och förtryckt människor. Han förlät förövarna och han förlöste en nation".
 
Annars vill jag avsluta med orden vila i frid och säga som min kära fader skrev "Det finns bara en Nelson Mandela men det behövs fler Nelson Mandela". Tack.

SKADORNA

Det är rätt många gånger jag tänkt att jag viljat skriva ett lite längre inlägg om det här med mina skador. Men av olika anledningar är det något som jag ändå låter bli. Min dagbok har genom åren fyllts med en himla massa texter av dessa slag. Familjen har länge fått följa med i både tankar och händelsefölopp. Hjärnan min överarbetar och överanalyserar detta dagligen. Tårar har sprutat ned för kinderna. Besvikelse och frustration har borrat sig under skinnet på mig. Och hopp har pirrat i kroppen. Skadorna har verkligen blivit en del av vardagen och har blvit en sådan stor och central del under hittils hela min "ungdomstid".
 
Jag har egentligen inga problem att berätta om hur det ligger till och vad jag tänker om det hela, men ändå är det något jag undviker att gå tala om för mycket. Antar att jag inte vill verka dryg eller klagande. Men sedan är det rätt skönt att släppa det hela också ibland. Tror dock att det kanske kan vara bra att prata ut också, och att berätta. Detta är trots allt något som konstant finns i mig och tankar som jag håller inom mig som inte sägs högt allt för ofta.
 
Som jag tror många vet, har jag alltid varit en sådan som älskar att göra saker. Vet inte hur jag ska definera ordet göra, men träning är ju en sak. Idrotten har alltid varit viktig för mig och jag har inte bara tränat för att det sägs vara bra att träna, utan jag har gjort och gör det för att det är en av de saker jag verkligen, verkligen älskar mest av allt. Jag skulle nog säga att jag har två lite extra stora passioner och det är just träning/idrott och resande. Att då vara så begränsad i sådant jag älskar är något som ändå tär på mig väldigt mycket. Jag har med åren fått jobba med att hela tiden anpassa mig efter vad kroppen klarar av, men problemet är att det tycks bara bl í fler och fler problem. Benhinnorna hindrade mig framförallt inom löpningen, basketen och även skidåkningen. Sedan dök halsen och halsmandlarna upp. Och sedan ett år tillbaka har jag fått kämpa med svanskotan/ryggen som av okänd anledning bara dök upp. Just svanskotan är nog det som är jobbigast i och med att den påverkar mitt liv i allmänhet mest. Känns inte så relevant att skriva vad jag kan och inte kan göra, men vad som är viktigt är att jag gör det mesta jag kan utifrån förutsättningarna.
 
 Jag trodde inte jag skulle skriva det här, men förra hösten var nog den period i mitt liv som varit som jobbigast (också av flera anledningar som jag inte tänkte gå in på, men svanskotan har en rätt stor del i det hela). Det var en tid när jag inte kände igen mig själv pga hur jag mådde över det hela. Tids nog lyckades jag dock hitta tillbaka till kämparinstinkten och här än en gång fått lära mig att anpassa mig efter kroppens förutsättningar.
 
Men vad är det mer då som jag tycker är så jobbigt med detta? Som sagt, att dras ifrån det jag älskar är ju det absolut första. Att konstant gå ovetande om ens framtid är en annan. Jag har ju t ex en massa planer som innefattar att röra sig, jobba, resa, äventyra - men att jag inte vet hur min kropp kommer klara av det. Själva smärtan i sig känns inte som det jobbiga så, utan det är mer själva grejen att den är där och att jag vet att det blir värre när jag inte tar hand om det. Att kroppen inte ser ut som förut är en tredje. Men stopp där. Det handlar inte om att försöka se ut och leva upp till samhällets sjuka ideal. Utan för mig handlar det mer om själva känslan att känna sig stark och hälsosam och via den känslan brukar det mentala falla lättare på plats så en kan må bra och känns sig nöjd i sig själv. Förr när jag kunde träna (trots benhinnor) i hög intensitet kunde jag känna detta i större utsträckning, men nu finns det inte kvar på samma sätt. Jag tror ändå att jag har en hysat bra grund i mig själv så jag inte låter mig tryckas ner hellt och hållet ang. just det avseendet. Men det är ändå en del som är jobbig. Och inte är det något som känns särskilt kul att säga högt heller. Det vette tusan om det ens känns bra att skriva ut det till allmänheten. Men vill bara säga hur det är.
 
I vanlig ordning jobbar jag ju dock på saken, men kan berätta om lite hur läget ser ut just nu. För ett par veckor sedan fick jag svar på mina röntgenbilder av svanskotan. För ett år sedan var det min största farhåg att en röntgen skulle visa något, men nu kände jag att bara jag får ett svar på vad detta elände är. Tyckte mig till och med se ljuset i tunneln lite grann. På gott och på ont. Men än en gång fick jag höra de där envisa orden om att "vi inte riktigt vet vad vi kan göra åt saken". Det kanske jobbigaste att höra (som jag ändå får höra med lite jämna mellanrum) är när någon säger "det kan vara så att det går bort och blir bra, men det kan också vara så att du får lära dig att leva med det". Det klumpas i halsen bara av att tänka på det. Ingen, verkligen INGEN, förtjänar att höra något sådant. Det är klart det inte är kul att höra det när man går i åttonde klass eller är tjugo år. Men det spelar ingen roll. Vill inte att någon ska behöva höra någon säga det för det är så sjukt krossande. Så där bröt jag ihop. Inte inne hos läkaren utan det släppte direkt jag kom ut från lokalen. Tror att det kanske kan vara bra att släppa ut känslorna någon gång då och då för att inte bryta ner sig själv. Bara en hittar tillbaka till hoppet och kämparglöden igen och börjar klättra uppåt igen.

Jag försöker att inte hindras för mycket utan gör vad jag kan och försöker utmana mig själv. Sedan går jag ju regelbundet till sjukgymnaster, naprapater, kriporaktorer och allt sånt där för att hitta någon lösning. Och jag tänker aldrig låta någonting få mig att sluta leta efter en lösning. För det kan inte vara meningen att det ska vara såhär. Jag vill se mig själv en dag kunna leta reda på en basketkorg och köra lite streetbasket utan begränsingar. Jag vill kunna ramla på skidorna igen i de snötäckte bergen i Chamonix. Jag vill kunna ta en löpartur på barkspåren uppe vid ormberget. Jag vill kunna köra benböj så det ba bränner i varendra muskel. Jag vill kunna vandra runt i världens alla hörn med en tjugo kilo tung ryggsäck, inte gå runt med en liten väska på rullhjul. Jag vill kunna slippa att alltid ha med mig en väska extra pga att min fula sittkudde kan vara bra att ha. Jag vill kunna sitta på hästryggen igen. Jag vill kunna gå ut å dansa på scharren tills svetten ba rinner på mig. Jag vill kunna cykla till stan genom regn, snö, slask, blåst och solsken. Jag vill och jag ska (peppar peppar ta i trä). Det kanske inte är så svårt att gissa vad jag önskar mig varje gång jag ser en stjärna faller eller när klockan slår 00.00. Sa det ju aldrig högt, för då slår det ju inte in, men som sagt, det går ju att gissa. Skrockfull i vissa avseenden, måste ju som för säkerhetens skull.
 
För övrigt. För ett tag sedan testade jag att kliva upp på en spinningcykel för första gången igen på ett par år. Hann visserligen bara cykla en minut, men det var den bästa minuten på länge. Mungiporna gick väl upp emot öronen eller något sådant. Men det blev samtiigt blandade känslor över det hela, både lycka för att det var så fruktansvärt kul, men jag antar att det även hade lite att göra med nostalgi, längtan och saknad också. Så tårarna kunde inte undgå att komma även här. Tror att det är viktigt att testa sådant ändå. Det får en att bli sporrad och det får en att fortsätta kämpa för något.
 
För några år sedan fick jag en kommentar som hängt kvar från en basketspelare angående mina benhinnor som lät "Evelina, om det är någon som klarar det så är det du". Jag försöker påminna mig om det likaså som jag påminner mig om Usain Bolt's ord "I've worked hard over the years, I've been injured and I've worked hard through it, and I've made it". Det tror jag vi alla kan. Vet att jag inte är ensam här ute, och jag vet att det finns så många andra som kämpar med ännu värre saker, och de som kämpar med liknande. Jag hoppas jag kanske kan skriva även lite för de och er. Men det här var i allafall typ två a4:or om mig och hur jag tänker lite grann om mina skador. Känner att det hade kunnat bli en biografi om det här i stället. Nä, nu ska jag sluta. Kan avrunda det hela med något Gunde Svan och Pernilla Wiberg pratade om i tv-programmet "I huvudet på Gunde Svan". Gunde frågade Pernilla "om en journalist hade frågat dig vad det var som gjorde dig bäst, vad hade du svarat då?". Envishet svarade hon. "Jag hade sagt nästan samma. Vilja". Tror att det är det som det handlar om även i mitt fall. Viljan och envisheten över att klara det här är något jag aldrig kommer släppa. Och så är det bara. Punkt.

UNDER(S)KATTAT MED VÄDER Å SÅNT

Har svårt att få ner nå värdefulla skrivarrader på blöggen nu för tin. Det enda jag kommer på att skriva om är vädret. Och det är ju sådär lagomt kul. Men dock har jag och Moa diskuterat en sak angående det, att väderprat faktiskt är lite småunderskattat ändå. Det påverkar ju ändå ens vardag en del, och då blir det ju som en central del i livet ändå. *Deeptalk 1.0*. Nä, men det börjar ju bli lite höstigt ändå insåg jag idag, jag ska börja använda långbyxor nu igen har jag tänkt. Har gruvat mig länge, men nu äre nog dags ändå.

UNG BILD 2013 - NOMINERAD


Fick precis reda på att jag blivit en av finalisterna i Ung Bild 2013! Jag är en av de fem nominerade i klassen Journalistiskt foto. Det känns så sjukt stort att bara bli nominerad, särskilt då jag sett de andras bilder som jag tycker är supersnygga. Men jag är i alla fall så himla glad så det ba spritter i hela kroppen! Åh, wiho, jippi, iiiiih!

Ryck upp dig.


Det är konstigt hur vissa saker kan gå så mycket upp och ner. Just nu handlar det än en gång om benen. För en vecka sedan var de på topp, men just nu känns det väldigt tungt. Tyvärr. Jag hatar att gnälla eller att klaga offentligt, men jag antar att jag gör det ändå just nu.

Men, men. Jag ska komma tillbaka!

Jag vill inte blir stor och stark, jag vill bli liten å fag




"Jag vill inte blir stor och stark, jag vill bli liten å fag".

Ja, detta sa jag när jag var bara några äpplen hög (min längd är väl inget att skryta om nu femton år senare, men lite längre än några äpplen är jag i alla fall). Hur som helst. Idag är den dagen när jag på pappersmässigt sätt blir "stor". Crazy bananas vad tiden går fort säger jag bara! Läser man mina gamla kompisböcker brukar man hitta  frågor som "Vad vill du bli när du blir stor". På dessa frågor minns jag att jag alltid svarade något i stil med "Jag ska inte blir stor!!!!!!!! Men om jag är liten och jobbar vill jag bli delfinskötare, isprinsessa eller veterinär". Jag minns de här tankarna jag hade, som om det vore igår, men helt plötsligt är det inte igår. Idag är det idag. Den 28:e april 2011 - året då jag fyller 18. Tydligen verkar alla krummelurpiller inte ha fungerat.

Jaja. Livet går fort. Jag känner mig lite som Gamm-Evve, men jag antar att det bara är onödiga tankar. Min dåtid har varit bra, men jag satsar på att framtiden kommer bli minst lika bra. Med det sagt, tack och hej för nu!

Söta drömmar


Har ni någon gång haft en mardröm så att ni inte vill gå och sova natten därpå, vilket leder till att man blir nervös över att man ska drömma en till hemsk dröm, vilket i sin tur gör att man drömmer ännu en mardröm?

Things and times



Jag längtar till en massa saker idag.
Jag längtar till sommarlovet
Jag längtar efter mer snö
Jag längtar tillbaka till Langkawi
Jag längtar tillbaka till Riksgränsen
Jag längtar efter att få gå ut i solen
Jag längtar till påsklovet
Jag längtar efter basketen
Jag längtar efter att få åka mer skidor
Jag längtar efter mina släktingar
Jag längtar efter att vara klar med samhällskunskapsläxan
Jag längtar efter att få eliminera min Last Man Standing-människa -->
Om jag lyckas...
Jag längtar efter en massa saker idag.



TC the glory of the days



En muppig bild på mig och en spegelvänd Mindyard. Känner ni föressten igen framsidan? =)

Nu har vi lämnat tidingarna. Det var skojigt att vara på TC igen efter två år på Midgård. Det passade lite bra att vara där eftersom vårat tema på tidningen var nostalgi och när man klev in i "Hurten" fylldes hela kroppen av nostalgi. Lukten, minnen, skolan, allt. Jag tycker dock att det ändå på ett sätt kändes lite konstigt att vara där. Jag måste få säga att högstiadiet är inte en lätt tid egentligen. Det kändes lite som att kliva tillbaka i det förflutna och att spår av sin gamla person fanns ingrott i väggarna. Jag vet inte, jag kanske låter flummig, men det har hänt mycket sedan högstadiet. Jag tycker för det mesta om att tänka tillbaka på det, ibland saknar jag det och ibland saknar jag det inte. Så är det. Roligt och konstigt.

Men det betyder ju inte att jag har tråkigt



Är det inte lite konstigt!? Ibland blir jag less på mig själv för att jag är för överspidad och ibland blir jag less på mig själv för att jag är för lugn...

Det är en tanke. Eller flera.



En tanke. Eller flera. Jag är en person som gärna minns. Jag tycker om minnen, det är fint tycker jag. Att sitta och komma ihåg allt fint som varit. Ibland vill man uppleva saker igen, ibland vill man bara minnas. Det brukar jag göra. Det ända jag tror med att minnas är att man inte ska fastna i minnet och det förföutna. Jag är en person som gärna minns, men som ändå är nyfiken på framtiden. Det var en tanke. Eller flera.


Måndagsbarn

Måndagar är konstiga. I alla fall för mig. Det har alltid varit så. Det känns det som att jag stänger av mig själv. Jag försvinner alltid in i mina tankar, dagdrömmar eller fantasier. Det känns lite som att ingen eller inget existerar i den riktiga världen, till skillnad från i min hjärna där hela världen befinner sig. Varför har man så mycket att grubbla över på måndagar egentligen? För att det är slut på helgen och början på en ny vecka? Jag vet inte. Kanske jag har fel. Det kanske inte är måndagar egentligen. Konstiga tänkdagar är nog bara. Kanske.

Songs in my pocket

Det känns som att varje sommar kommer man fram till så mycket. Man lär sig saker och kommer fram till saker man kanske inte vetat att man ens velat tidigare. En av de saker jag kommit fram till i sommar är en sak jag lite ångrar faktiskt.

Nu såhär till snart skolstarten så har jag kommit fram till att mitt drömval kanske inte var media ändå. Jag vill fortfarande bli fotograf och kanske journalist, men jag känner ändå att jag hade velat göra något mer och annorlunda under min gymnasietid. Jag har kommit fram till att om jag hade fått söka igen hade jag valt musik som förstahandsval. Hur kul hade det inte varit egentligen!? Dessutom känner jag att jag vill göra något mer med musiken. Klinka och sjunga i sitt rum funkar, men det är inte bara "funka" som man är ute efter alltid. Synd för mig bara att jag kom på det ett år för sent! Men men, livet är fullt av möjligheter! Eller hur!?



Tack snälla snälla snälla världen!

Just nu känner jag precis som rubriken säger! Jag var hos sjukgymnasten och fick höra några väldigt vackra saker för mina öron! Det är svårt att förklara eftersom det är en massa krångliga ord och sådant som jag själv inte vet vad dem betyder, men jag ska försöka beskriva så bra jag kan!

Det är ingen riktig skada inuti benen, dvs de är hela där inuti. Muskulaturen är stark, benen är bra, det finns inga triggerpunkter och det är ingen imflamation. Nu till det krångliga: Problemet är något typ av system. Det centrala nervsystemet tror jag han pratade om, vilket är ett system som skickar en massa signaler genom kroppen blablabla. I mitt fall är signalerna från benen (under arbete/träning) lite sega och i stället samlas signalerna till ett senare tillfälle (timmar efter arbete/träning). Man kan säga att det centrala nervsystemet tänker lite för mycket (vilket man kanske kan jämföra med en viss Evelina-hjärna, hehe). Ingen vidare förklaring, jag är inte ens säker på att allt är riktigt rätt, men någorlunda såhär ser det i alla fall ut.

Det jag nu kommer göra för att försöka få systemet att inte tänka så segt och mycket är att göra ännu en massa försök, men den här gången kommer jag både få hoppa och springa! Hur tror ni jag kände mig när sjulgymnasten skrev ner ordet springa på pappret. Jo, jag hade kunnat flyga upp i taket!

Det var ett himla bra besök där. Det jag fick höra kändes väldigt genomtänkt och realistikst. Sedan kan man inte vara 100 % säker på att det kommer funka, men jag ska hålla tummarna så mycket jag bara kan! Den här rehabiliteringen kommer dock vara långvarig, men det gör inte mig något, bara det ordnar sig någon vacker dag så är jag mer än nöjd! Älska livet!


Jag ser ljuset!


Man måste väl börja någonstans

Idag for jag iväg första rundan med skidorna. Jag känner mig inte särskilt proffsig kan jag säga. Mer som en snigel på hjul eller något. Det är konstigt egentligen att det ska vara så svårt att vara dålig. Pinsamt och jobbigt. Man måste väl börja någonstans!? Jag tror de flesta känner igen sig, men ändå kan man inte låta bli att tänka på vad som kommer hända om någon ser. Oftast försöker jag bara koppla bort de tankarna. Jag tror det är det bästa! Aja, nog om det, efter några fler försök går det förhoppningsvis bättre!


In the sun, in the rain, in the snow. Let it grow.


Tidigare inlägg
Follow on Bloglovin

RSS 2.0