LAPOINT ERICEIRA PORTUGAL - TWO

 
One more bunch of pictures from Ericeira. Scroll down or click here to see the rest :).

LAPOINT - ERICERIA PORTUGAL - ONE



Yo! Senaste två veckorna har jag spenderat i Ericeira i Portugal för surf och skönt häng. Helt amazing har det varit. Känts så hemma, och hade gärna stannat kvar. Men får nostalgias och få tillbaka lite av pirret i magen av bilder jag passade på att fota där borta. Två omgångar bilder får det bli, utan så mkt till bildbeskrivningar, utan den här gången får de tala för sig själv. Kram kram på er!
 
---
 
Pictures from Ericeira in Portugal. Stayed with Lapoint surfing camp, and couldn't have had two better weeks over there!

UGANDA OCH RWANDA


I mitten av maj någon gång reste jag till Uganda och Rwanda (bilderna är endast från Uganda). Från början reste jag till Uganda tillsammans med en grupp från Sverige som har ett hållbarhetsprojekt i samarbete med kommunen Busia i just Uganda. Så jag var anlitad att dokumentera deras arbete.
 
Parallelt med detta har jag även påbörjat ett eget projekt där, så efter jobb hann jag få egentid att jobba vidare på mitt. Tanken var att komma hem med ett färdigt material men allt går inte alltid planerat utan det får bli mer långsiktigt istället. Kort sagt om projektet kan jag berätta att det kommer att handla om kvinnors situation i kommunen som gränsar till Kenya - vilket är en plats där just kvinnor är väldigt utsatta (b la våld, prostitution, HIV och aids är några saker som är vanligt förekommande där). Jag kom en bit på vägen, men det känns snarare som att jag fått byggstenarna inför framtiden och skapat ett kontaktnät.

Samma sak gäller Rwanda. Detta har varit ett land jag nu i många år drömt om att resa till så där var jag bara en riktig snabbis. Där har jag en dröm om att starta upp ett fotoprojekt om vad som hänt efter folkmordet som var där 1994 (för myyycket har hänt kan jag lova, otroligt lärorikt land att resa till, wow!). Ska försöka skriva ihop ett större inlägg om detta sen även om jag har mycket få bilder därifrån.
 
---
 
Pictures from Uganda (May 2016).
 
About one month ago I was hired to do some documentary work of a project in Uganda. But I'm also in the beginning of two new projects of my own - one about the situation of women in a border city in Uganda and another project about what happened after the genocide in Rwanda (1994). I hope I will be able to travel to both theese countries again soon so I can contnue with my projects. 

BERG I SRI LANKA


Sista veckan i Sri Lanka bussade jag och min vän Aaron genom bergsområdena i landet. Intensivt resande med nya städer/orter/byar i princip varje dag. Ofta är bussarna packade med folk och ibland blev vi tvugna stå upp flera timmar. Men det hade jag inte så mkt emot. Ser det som något skoj att vara med om. Plus att vyerna utanför fönstrena alltid var helt stunning, så färdena blev alltid väldigt intressanta.
 

 
En plats vi for till var ett ställe där det gick att vandra berget Adams Peak. Och jag må säga det var en speciell vandring minsann! Vi gick upp mitt i natten för att hinna upp till soluppgången, men det var vi inte ensamma om att tänka. När vi var där var det lankesisk semester så det var runt 40 000 andra som också gjorde samma. Vissa personer jag träffat under vägen var inte alls så förtjusta i denna typ av vandring men själv tyckte jag det var helt fantastiskt! Så intressant med alla människorna bara. Blev dock långa köer ibland, men vi hade blivit tipsad om en genväg bort från själva huvudleden vilket gjorde att vi slapp köerna upp.
 
 
På toppen fanns ett värmehus där folk vilade eller sov medan en väntade på att solen skulle börja gå upp. Vandringen för oss tog runt tre eller fyra timmar om jag inte minns helt fel.
 



Det är något väldigt speciellt med att komma upp till toppen av ett berg. Ah!
 
 
Efteråt var vi sisådär lagom trötta så vi båda somnade såhär eftersom vi råkat tappa bort nyckeln till vårt rum till guest houset. Woopsie. Hände oss två gånger, första gången Aaron, andra gången jag. Vi märkte under resans gång hur otroligt lika vi två är varandra gällande mångt och och mycket. Rätt fascinerande att hitta sånna personer tycker jag!=)


Stället vi bodde på vid Adams Peak var ett sååå mysigt guest house, kan typ inte ens förklara hur fint det var. Dessutom tog de hand om övergivna valpar. Green House kallades det så rekommenderar det om ni någon gång far dit. Tror vi lyckades få ett rum för typ 20 spänn var.
 

Ett annat fint ställe vi for till var Sigirya.
 

Där gjorde vi också en mindre vandring. Men vimsiga som vi båda är råkade det bli en rätt lång vandring ändå för vi gick fel och råkade gå förbi hela berget. Hittade bland annat en tom trädkojeliknande stuga - rätt creepy, kändes som något ur en skräckis eller nått. Men hur som skrattade vi lagom mycket åt vår extra prommenad. Kan ni tänka er, hur är det ens möjligt att passera ett helt berg utan att se det? Haha, puckon.
 

Aaron yogade alltid både morgon och kväll plus meditation på det (hur underbart!? Livsnjutare, oh ja!). Vanligtvis ville jag inte störa med kameran men här uppe sa jag åt honom att han inte hade något val för nu ville jag fota. Sen kunde jag tydligen inte låta bli att dra en pose jag heller.
 

Har tyvärr långt ifrån bilder från alla platser jag och vi besökte. Men var i alla fall ett väldigt spännande land att backpacka i. Själv hann jag mest bara spendera tid på sydvästkusten och i mitten av landet, men hade gärna sett ännu fler delar. Vackert och intressant på så många sätt!

ÄVENTYRANDE KRING BALI



Känner att den här bloggen mer och mer övergått till endast en reseblogg då det är främst då som kameran åker fram annat än bara jobbfoton. Hoppas det är ok för er som följer mig här! Men hur som helst befinner jag mig just nu för två månaders resa i Asien. Nu till att börja med: Bali och öar runt omkring.


Började med att redan efter en dag träffa på min barndomskompis Amanda i Seminyak. Superkul för vi var sånna kids som alltid höll på med en massa bus och otyg i den lilla byn Siknäs och nu tio år senare träffas vi istället upp ute i världen och fortsätter på samma spår, haha. Exakt vad säger jag inte för då blir inte min mamma så glad om hon läser detta:--)



Efter en dag i Seminyak drog vi vidare till Lembongan. Sååå mysig och fin liten ö!
 


Själv tog jag något litet yogapass, men fotade inget där tyvärr. Serenity yoga hette det stället jag var på, så far ni någon gång till Lembongan rekommenderar jag att spana in det stället. Testade bland annat på fly high yoga vilket var nytt för mig. Hade jag inte haft så snäv resebudget hade jag lätt kört yoga typ hela tiden, men ibland unnar jag mig lite i alla fall. Mvh snål backpacker som tusan.
 

Sen har vi även dykt lite grann. Såg bland annat ett gäng rockor, tre meter stora dessutom. Bland det mäktigaste jag sett i dykväg faktiskt. Heeeelt amazing!


Superkul att hänga med denn fina vän, men efter ett tag drog vi åt olika håll. Hon till Australien och jag vidare till Gili Trawangang vilket kommer lite bilder från i nästa inlägg. Vill ni förresten följa min resa mer kontinueligt finns jag på instagram under namnet evelinaronnback 

BINTAN ISLAND


 
Bilder från Bintan, den indonesiska lilla ön som ligger någon timme med båt utanför Singapore. Kanske inte den mest passande ön att resa till om du är ute och backpackar eller reser för att upptäcka då det var svårt att ta sig utanför det typ av lite turistiska "system" vi upplevde präglade ön lite. Men vi gjorde så gott vi kunde för att lära känna platsen på ett lite bredare plan. Så jag samlade på mig en massa minnen jag tänker tillbaka med värme och gjädje.

JORDBÄVNINGEN I NEPAL

 
Jordbävningen i Nepal skakade om tusentalsmänniskor. Siffrorna säger olika och jag har hört att mellan 13 000 till 18 000 personer skadades och runt 8 000 avled på grund av katastrofen. Framförallt är det byarna som fått ta de största smällarna och extremt många lever idag utan hem, barn har blivit föräldralösa och möjlighet till skola och mat har försvårats.
 
Statistik visar att fler och fler tvingas fly från deras hem på grund av naturkatastrofer. Idag lever nästan 22 miljoner människor på flykt orsakat av just detta. I Nepal var det inte så många som var tvungna lämna sitt land, men däremot var evakueringsantalet mycket stort.
 


Jag brukar förklara att det är viktigt att förstå hur sådana här katastrofer ofta påverkar de människor som redan lever under de hårdaste förhållandena. Just det här var en naturkatastrof och viktigt att då ha i åtanke är att även våra val från vår del av världen påverkar andra. Sambanden mellan miljö och människor är stora, så ta hand om vår jord, för allas skull!



Inte långt efter att jordskalven skedde kom hjälp från andra länder (bland annat USA, Kina, Indien, Israel var snabba på rycka in). Dock blev det väldigt mycket på en gång och Nepals regering började bli oroliga över att själva tappa kontrollen över landet. Så här är det viktigt att påpeka att kommunikation är SÅ viktigt. Att lyssna, samarbeta och respektera varandra, saker vi inte får glömma.
 
Dessutom präglades det hela av att många av länderna som gick in och hjälpte hade egna intressen av Nepal.Så en fråga det går att prata om är hur mycket det hela egentligen handlade om att stötta Nepal.



Många är dock ändå tacksamma över att hjälpen kom så fort. Tyvärr varade inte hjälpen så länge utan efter femton dagar reste krishjälpen därifrån. Nepals befolkning har efter det fått sköta det mesta själv. Mycket har hänt sedan dess och folket har hjälpts åt och jobbat på snabbt även om det kommer ta många många år att återställa allt.
 

 
Rai Bhai Shakys jobbade som träsnidare. Han drev ett mindre företag i hans hem som nu är förstört. Han kan inte längre driva sin produktion här och eftersom turismen kraftigt minskat påverkas hans möjligheter till att försörja honom och hans familjs liv. Han hoppas att människor kommer våga resa till Nepal igen och beskriver hur betydelsefullt detta är för Nepal som land inte minst då turismen är en av de viktigaste inkomstkällorna. Bilder på miljön utanför hans butik och porten.
 


En man i åttioårsåldern berättade att han efter jordbävningen förlorat sin fru och har inte heller några barn vid livet. Han är idag mycket trött och hans tidigare hem försördes i skalven. Med hjälp av bistånd har han dock fått ett tillfälligt boende att leva i. 


När katastrofen skedde var mediapådraget stort, men idag hör vi knappt något om det trots att läget i Nepal fortfarande är tufft. Inte minst då det även sedan tidigare rankas som ett av världens fattigaste länder. Jag hoppas därför att mina bilder återigen kan ta upp denna situation och visa på att bara för att medias rapportering inte alltid visar den bredd av världen jag ofta önskar att problemen fortfarande kvastår.

DÅ TIDEN SUSAR FÖRBI


Foto jag + Moa bild ett, tio och tolv.

Det råkade visst bli tomt här ett tag. Sedan sist har jag nämligen hunnit vara i både Singapore och Indonesien, men nu är jag lite sorgligt nog hemma igen.Tiden sprang lixom iväg fortare än vad tempot nere i tunnelbanan på Orchard är. Men men så kan det vara och jag är så tacksam och glad över allt vad denna resa inneburit.
 
Det tog ett tag att ta min hjärna ifrån Nepal, men jag har älskat att resa med syster vid min sida och vi har haft det alldeles kanoners med mycket knasiga upptåg och spännande upplevelser. Vi är bäst tillsammans som vi brukar säga! Jag har dock fortfarande en hel del bilder så jag säger som alltid (ibland funkar det ju och ibland inte): Jag ska försöka fortsätta lägga in bilder så gott jag kan. 

PEOPLE IN NEPAL



 
From Bagdol, Thamel, Bungamati, Khokna - all in Nepal

SJÄLVA VOLONTÄRSJOBBET

Efter nästan fyra veckor har jag nu lämnat Nepal för denna gång. Om jag kunnat hade jag mer än gärna förlängt, men som min syrra sa till mig "vissa saker har sin tid helt enkelt". Stämmer, det skulle väl vara så den här gången. Men hur som helst. Jag har fått lite frågor om just själva jobbet så jag tänkte jag kunde slänga ihop ett inlägg om det.

 
Projektet jag deltagit i kallas "Disaster Relief Nepal" och när jag ansökte var detta ett väldigt nytt projekt hos organisationen Projects Abroad. Det har nu hunnit byggas upp och utvecklas och det är volontärer från hela världen som får chans att mötas och hjälpa till för att återuppbygga landet efter jordbävningen. Detta görs även tillsammans med lokalbefolkningen.
 

Än så länge pågår projektet på två skolor i ett område som kallas Lalitpur. Själv jobbade jag med att bygga på skolan Suryodaya Secondary School.

 
Arbetet innebär bygg och konstruktion. Under min tid har vi jobbat med att bygga grunden till hela den nya skolbyggnaden men hann även börja med själva klassrummen också. Det hela innebär framförallt en otroligt massa mixande av cement, dikesgrävande och tegelväggsbygge. Jobbet kan vara sjukt krävande och fysiskt, särskilt då solen bränner (eller då regnet öser ner istället). Men att få jobba på detta sätt trivs jag mycket med. 
 



Varje dag åt vi lunch på siten. Min favorit var dagarna då vi fick momos, en av Nepals mest klassiska rätter. Och efter vi käkat brukade vi alltid gå ut i byn plus gå till en liten shop. Själv köpte jag salta peanuts i princip varje dag, har lixom blivit en klassiker för mig när jag är på resande fot.
 

Från en början var allt bara jord (hann aldrig ta med mig kameran i detta skede) men i slutändan hann vi till och med göra klart golven till nästan alla sju klassrum till denna byggnad.
 

Sista dagen när jag tackades av. Kom dit och hade aldrig någonsin jobbat med konstruktion eller liknande, men jag älskade att kliva upp till jobbet varje morgon! Fick gå under namnet "energizer bunny", så jag gissar det förklarar lite av min lilla nyförälskelse för detta. Att få vara med om utvecklingen, se skillnaden, veta att det kommer till nytta var så himla mycket värt. Tycker det går lite att jämföra med konst, vilket ju också kan vara väldigt meningsfull.

 
Ba för skojs skull kan jag även lägga till denna bild. Sådär såg jag ut när jag försökte se allvarlig ut för att hålla tillbaka tårarna. Japp, det hela slutade i ett eget litet gråtkalas. Sån e jag ibland.

HAN SOM BOTT HÄR I HELA SITT LIV

 
I lördags besökte jag byn Bungamati. En by där det tidigare fanns ett antal av cirka 1100 hus men där jordbävningen förstörde 800 av dessa. Idag lever därför 1300 personer i Bungamati utan bostad. Mannen på bilden ovan har bott i byn i hela sitt liv men fick sitt hem förstört av naturkatastrofen. Ett av många människoöden som jordbävningen påverkat.

HUR EN VECKA KAN SE UT


Dagarna susar förbi, lite för fort om jag ska vara helt ärlig. Hade jag haft möjligheten hade jag mer än gärna stannat längre.
 

Jag bor i ett område som heter Bagdol hos en nepalesisk värdfamilj tillsammans med andra volontärer från världen över. Fantastiskt och helt underbart.
 

Tillsammans med lokalbefolkning och de andra volontärerna jobbar jag med att rusta upp efter jordbävningen. Just nu jobbar vi på två olika skolor med att bygga klassrum från grunden. Det hela innebär mest en massa cementmixande, dikesgrävande och tegelväggsbygge. Själv hade jag ingen som helst erfarenhet av sådant här innan, men jag trivs som fina fisken i vattnet och på morgnarna längtar jag till att få starta arbetspasset på området.
 

Här om veckan tog jag dock en dag off för att besöka ett center med barn som har HIV/aids. Jag möttes av energifyllda och glada barn trots deras kamp mot hälsan. Chefen på hemmet berättade att barnen ofta är mycket orkeslösa när de kommer men efter några månader ser livslusten och energin helt annorlunda ut. Frågan om HIV/aids är dock mycket tabubelagd här i Nepal och det pratas sällan om detta utanför dessa väggar vilket i det stora hela är ett problem som bör diskuteras mer.


På helgerna finns tid för extra äventyrande och förra helgen drog jag och gänget till ett vattenfall. Vår tanke var att vägen dit bara skulle ta tre kvart eller liknande men det visade sig bli en svettig vandring på två timmar. Mig gjorde det dock inget. Vägen dit kan ofta vara ännu bättre än själva målet. Att få se, möta och uppleva är enligt mig värt så fruktansvärt mycket.
 

En annan dag for vi till Pashupatina Temple vilket även kallas The Burning Temple. En viktig plats för många hinduer och är ett ställe dit många kommer för att kremera sina nära. Otroligt intressant och betydelsefullt att få möjlighet till att ta del av.
 
 
 Kvällarna brukar spenderas med allmänt babbel, kortspel och annat hitte på. Idag är det åter lördag och jag ska ut på lite fotomission för att få ännu lite mer kunskap och kännedom gällande jordbävningen och de som blivit drabbade. Så får se var det hela leder helt enkelt. Ska försöka skriva lite mer om just den biten senare.

LÄRA KÄNNA NEPAL


Känner att jag kommer närmare och närmare detta spännande land varje dag. Rätt galet hur mycket en kan få vara med om och se på bara en vecka (det är nämligen exakt en vecka sedan jag for idag). Jag jobbar måndag till fredag så helgen har spenderats i form av upptäckande. Bilden av Nepal breddas och jag förstår verkligen hur mycket det finns att göra här. Människorna är otroligt vänliga, familjära och ställer upp för varandra, men hjälp utifrån är ändå något som alltid vore på sin plats.

EN FÖRSTA DAG I KATHMANDU



Igår morse kom jag fram till Kathmandu där jag kommer spendera de tre närmsta veckorna med att volontärjobba som katastrofarbetare.

 
Det är ungefär ett och ett halvt år sedan jag och Amanda var här och det är annorlunda att komma tillbaka då vissa platser inte finns kvar längre pga jordbävningen. Trots detta (som jag förstått det som) har människorna här jobbat på snabbt även om det såklart varit väldigt tufft. Hoppas på få veta mer om detta senare.

 
Om ett tag ska jag flytta från Thamel där jag bor första natten, så igår var egentligen en dag då jag bara spatserade runt, runt, runt. Jag gillar sånt. Att bara se och bara vara.
 
 
Om ni någon gång har varit här vet ni kanske att lokalsinnet sätts lite på prövning (ej det bästa för en sån som mig som har cirka noll naturbegåvningsegenskaper för sånt), men hittade lite trevligt folk på hotellet jag bodde på inatt som jag kunde hänga med resten av dadgen. Tycker det är så härligt att sånt är så okomplicerat när en är på resande fot.

REDIGERING TRE VERSIONER

Kenya, Korogocho Slum

Jag satt och pysslade lite med photoshop och gjorde en och samma bild i tre olika varianter. Det är ju inte direkt så ofta jag visar sådant på bloggen, men tänkte jag kunde dela med mig av den bilden här. Ni får gärna skriva om ni har någon favorit!

KAKUMA REFUGEE CAMP

Bättre sent än aldrig, tusen tack ni som hjälpt mig med min enkät, guld värt! Tar till mig alla önskemål och jobbar just nu på att göra något bra av det hela. Sedan tänkte jag faktiskt göra en kortare summering av lite grundläggande fakta om sådant jag upplevt i lägret. Det går att snacka otroligt mycket om varje fråga så detta är en rätt kort version trots allt, men det kan ju vara bra att börja någonstans i alla fall. Mer kommer. Kom ihåg att det alltid går att ställa fler frågor dock om det dyker upp något.
 
 
Var bodde du?
Kakuma Refugee Camp ligger som tidigare nämt i nordvästra Kenya. Själva lägret ligger någon minut från Kakuma Town där jag även bodde (orangea huset på bild ovan). De människor som lever i det här flyktinglägret får befinna sig i "staden" från runt sju/åtta-tiden på morgonen till klockan sex på kvällen, men före och efter det är grindarna helt stängda och det går varken att komma ut eller in i lägret. En sak jag tycker var fint är att relationen mellan de som bor i Kakuma Town (ej flyktingar) och de som bor i lägret är väldigt bra. Trots att de har väldigt olika bakgrunder är många goda vänner och framförallt behandlar varandra med respekt.
  
 
Hur ser det ut i lägret?
I ärligehetens namn såg det lite annorlunda ut än hur jag föreställt mig. Först och främst, det var så mycket större. I lägret bor 185 000 människor och det har en yta på 12 km2, vilket är ungefär en tredjedel av Umeås mest centrala delar. Lägret är uppdelat i fyra olika delar, detta på grund av att det ständigt växer och behöver byggas ut. De olika delarna ser rätt varierande ut, vissa områden är mer lugna och glesa, medan andra är väldigt trångt, befolkat och i ständig rörelse. Det är inte heller ett tältläger utan husen är istället plåtskjul eller hus byggda av lera/koskit, lite mer likt ett slumområde.
 
 
Hur länge har flyktinglägret funnits?
Lägret etablerades runt 1991-1992 och vissa har bott där ända sedan dess.Gabriel är en av de som kom dit när lägret öppnades. Han är idag 60 år och flydde i samband med det brutala inbördeskriget i Sudan (ni kanske hört talas om The lost boys of Sudan?). Gabriel lever nu i lägret med sina 13 vuxna barn och berättar att han inte längre har något hopp om att få lämna lägret, varken för han själv eller sina barn. Det har gått för lång tid och han ser det som lönlöst att ens skicka in en ansökan igen.
 
 
Var kommer de ifrån?
Majoriteten kommer från Sudan och Somalia. Men det är många som också kommer från Kongo, Etiopien, Eritrea, Rwanda, Burundi mfl. De flesta har flytt på grund av krig och förföljelser. Sedan är det även många som kommer från lägret också, många barn föds här och familjerna blir ofta stora.
 
 
Vad gör de som bor i lägret?
Det är såklart väldigt varierande. Många jobbar för att försörja sig och sina familjer - te x genom att sälja frukt, kläder eller dylikt. Många är kreativa och försöker komma på de lilla de kan för att hitta något som kan ge dem lite pengar, men ofta handlar det om några ynka kronor om dagen. För barn och unga finns möjlighet att gå skola upp till gymnasiet men chansen att få gå skola till den nivån är mycket liten, runt ett tusental unga elever går i gymnasiet. Sedan finns dock möjlighet att gå andra typer av skolor, mer likt folkbildning. Det fanns kurser som gick att gå via organisationer eller kyrkor där människor får komma för att lära sig t ex svetsa, räkna matte, sy, utöva någon idrott, bygga osv. Det är dock viktigt att poängtera att i det stora hela handlar ändå det mesta om att överleva. Livet är hårt men folk gör vad de kan för att skapa sig ett liv värt att leva.
 
 
Har de några drömmar?
Många jag träffat har tappat hoppet. Det är extremt få som får lämna flyktinglägret och processen för att göra det är lång och krävande. Många får avslag och vissa kommer aldrig ens till de viktiga ansökningsintervjuerna. Hopp är dock viktigt, och för många är det det enda som håller dem i liv. Skola, utbildning, jobb är oftast de drömmar människor berättar om. Att få lämna lägret är såklart också något som ofta dyker upp. De flesta önskar att deras hemland en dag ska bli säkert och fredligt så de kan komma tillbaka. Det är viktigt att påminna sig om att de här faktiskt lämnat deras hem, deras liv, deras allt. Detta är inget de önskat.
 
 
Hur ser det ut med säkerheten?
Just det här lägret är relativt säkert, särskilt om en jämför med en del andra läger. Det sociala klimatet människor emellan är trots mycket misär rätt lugnt och det finns en enorm värme och gemenskap. Sedan är det klart det finns mycket otrygghet också. Efter att mörkret sänkt sig går det exempelvis inte att gå utanför sitt hus, särskilt inte för kvinnor pga risken att bli misshandlad eller våldtagen. Vapen-, drog- och alkholanvändning är också sådant som kan förekomma vilket bidrar till en hel del osäkerhet och rädsla för många.

VAD VILL NI VETA - FLYKTINGLÄGER


 
Det är två veckor sedan jag kom tillbaka från Kenya och äntligen har jag börjat ta mig tid att jobba med bilderna från flyktinglägret. Jag har dock en fråga till er! Det skulle betyda otroligt mycket om ni ville berätta lite för mig om det är något särskilt ni skulle vilja se eller veta från min tid i lägret. Det kan vara precis vad som helst, allt ifrån fakta, upplevelser, historier, personporträtt, känslor osv. Så har ni något på hjärtat, släng gärna iväg en kommentar här på bloggen eller om ni har lust, svara på en enkät med fyra snabba frågor jag gjort som ni kan hitta här.

TRE VECKOR I KENYA

Tre veckor i Kenya har nu gått och jag är tillbaka i lilla Umeå igen. Det blev visst ingen uppdatering på bloggen här under tiden, hade inte så stor tillgång till internet, hade för lite tid men framförallt det kändes inte värdigt situationen att bara slänga ihop något hafsigt. Innan jag går in mer ingående på hur det var i flyktinglägret tänkte jag dock ge en liten översikt över hur min resa varit uppdelad.

 
Ungefär en vecka spenderade jag i flyktinglägret Kakuma Refugee Camp. Jag har fått träffa helt otroliga människor och varendra liten pusselbit av allt har varit så lärorikt.Jag har nog inte kommit på en tillräkligt bra sammanfattning för det här än, men en sak jag skulle vilja trycka på lite extra är vikten av att lyssna. De här människorna har nämligen inga som vill lyssna på dem - varken här eller där. Som många av de personer jag träffade sa "vi är också människor".
 

Efter det bodde jag en tid hos min vän Yvonne Anyango (till höger i bilden ovan) tillsammans med hennes dotter och barnflicka. Yvonne jobbar som socialarbetare och henne har jag känt sedan 2012. Hon var även den som gjorde det möjligt för mig att få komma till lägret och hon följde även med mig dit.
 

Senare blev det dags att möta upp ett gäng från Sverige, närmare bestämt Robertsfors (måste även här tillägga att detta också är personer som jag tycker så mycket om). Robertsfors har tillsammans med en kommun från Kenya (Machakos) ett samarbetsprojekt för att öka ungas kunskaper om demokrati, mänskliga rättigheter och hållbar utveckling samt med mål om att öka deras inflytande i samhället. Den här gången hade jag anlitats för att som fotograf dokumentera deras projekt. 
 

De sista dagarna på resan slöt jag upp med hela min familj som då också kommit till Kenya. Vi hängde ett med vår härliga vän Eli, for till Korogocho (slumområde jag tidigare skrivit om) för att bland annat träffa de två familjer vi sedan några år tillbaka har stöttat och slutligen så hann vi med lite poolhäng i ett par dagar också. Lite kontraster på hur livet kan se ut med andra ord.

ATT TITTA UT GENOM FÖNSTREN OCH KÄNNA

 
Nu är det dags! Jag befinner mig just i denna stud i Sky City på Arlanda för att om några timmar flyga iväg till en annan del av jordklotet. Precis som solen värmde min kind när jag lutade huvudet mot flygplansfönstret känns mitt inre. Jag längtar otroligt mycket till Kenya då detta är ett land som verkligen satt sina spår i mig och ligger mig otroligt kärt om hjärtat.
 
Medan jag satt i planet och kände värmen från solen, slöt jag ögonen och kunde riktigt påminnas om den känsla i kroppen jag alltid får när precis anlänt till Kenya. Sittandes i en bil som ofta mot reglerna kör lite för fort, samtidigt som jag inte slita ögonen från världen där utanför fönstret. Den känslan är magisk. Nu hoppas jag att jag ska kunna göra något som betyder även för andra människor. Ni vet, det är viktigt att inte bara avskärma sig vid de där fönstren.

FOTOPROJEKT I KAKUMA FLYKTINGLÄGER




Hej mina vänner! Jag har varit lite dålig på uppdatera på senaste tiden och detta beror delvis på att jag haft mycket att göra pga ett projekt jag jobbat väldigt intensivt inför nu senaste tiden. Ni som är vän med mig på facebook vet kanske redan, men för er andra:
 
Det är så att inom väldigt kort kommer jag resa till flyktinglägret Kakuma som ligger i nordvästra Kenya och gränsar till Syd Sudan, Etiopien och Uganda. Ungefär hundra tusen människor bor just nu i lägret och majoriteten har flytt från Sudan och Somalia. Projektet är ett fotodokumentärt arbete, men som jag alltid tänker när det handlar om att fota människor värderar jag allra högst att inte bara vara fotograf utan framförallt vara människa. Jag åker dit med en enorm respekt för situation och alla de individer det handlar om .
 
Av säkerhetsskäl kommer jag inte berätta på sociala medier exakt när jag far, men som sagt är det snart så jag hoppas ni vill hålla lite utkik här på bloggen där jag under resan kommer försöka uppdatera.
 
Note: Bilderna ovan har inget med flyktinglägret att göra. Merparten av bilderna är fotade i Korogocho, Kenya.

Tidigare inlägg
Follow on Bloglovin

RSS 2.0